Några gånger i veckan går jag nedför den backe som finns söder om slottet i Uppsala.
Den är storslagen, och det är framförallt de stora bokträden som gör det. Lutningen framgår inte riktigt av bilden, eftersom den enbart visar den övre delen.
Man bör vara försiktig under vintern, då backen kan bli glashal och helt enkelt livsfarlig att beträda. Jag vet, ty jag har tappat fotfästet där mer än en gång.
Men nu under senhösten när löven har fallit, behöver man inte oroa sig.
Två dagars projektmöte i Göteborg i veckan. Intensiva och idérika diskussioner om granskningssamhället.
Vi är en grupp som forskar om hur granskningen inom olika politikområden (skola, äldreomsorg, transport, polis, migration, arbetsmarknad och förvaltningspolitik) har förändrats under de senaste decennierna.
I granskning inkluderar vi allt sånt som brukar kallas tillsyn, utvärdering, revision, certifiering, inspektion, rankning etc.
Det blir en hel del.
Att granskandet har ökat vet vi, men vad är det som driver fram ökad granskning? Har tilliten i samhället minskat?
Vad kostar kalaset? Det kostar en del att förse alla offentliga granskare med personal och auktoritet, men det finns också kostnader som är förknippade med att de granskade på olika sätt måste förbereda sig.
Och vad gör granskningen egentligen med dem som granskas? Ifall granskningar uppfattas som viktiga kanske vi enbart gör sådant som gör att vi klarar den kommande granskningen.
Håller en ängslighet på ett breda ut sig? Kanske samhället har blivit ett slags panoptikon, där vi alla är medvetna om att någon hela tiden ser oss, och vi därför försöker se så bra ut som möjligt.
Panoptikon var en idé om hur man byggde fängelser, så att någon vakt ständigt skulle kunna se vad som hände i alla celler, och det utan att själv vara sedd. Enligt filosofen Bentham, som utformade idén i slutet av 1700-talet, skapade detta “ … en känsla av osynligt allvetande”.
Eller kanske är det i själva verket så att vi skulle behöva ännu lite mera – om än kanske annorlunda – granskning? Befinner sig inte medierna, dvs. de som är tänkta att tjäna allmänheten, i ett hopplöst underläge i relation till de resursstarka myndigheterna.
Sådant diskuterade vi.
Jag försökte hjälpa till i veckan i försöken att locka studenterna på Södertörn att läsa vidare efter sin kandidatexamen, genom att söka till en magister-, master- eller forskarutbildning.
Vi hade hyrt in oss med ett eget litet bord i samband med att ekonomstudenterna på Södertörn ordnade sin E-day.
Ni ser (till höger) hur det såg ut. Kanske inte det mest iögonenfallande arangemanget. I skåpet i bakgrunden källsorteras skräp.
Marknadsföringen lämnade en del i övrigt att önska, kan man väl lugnt säga. Hur var det nu med skomakarens barn?
Till vänster kan man se företaget som hade sin plats mittemot vår: GrantThornton. Det är en konsult- och redovisningsbyrå med ” … an instinct for growth”. Lite färggladare var det som synes.
De hade både godis och ballonger.
Och de hade lite fler studenter hos sig än vad vi hade, åtminstone så länge jag var där.
Visst rann det några tårar nedför kinderna när Arnór Traustason chippade in 2-0 på Malmö stadion igår eftermiddag. Sedan började det blippa i mobilen av gratulationer.
Det är bara fotboll, jag vet.
Men IFK har varit en viktig del i mitt liv sedan jag började gå på allsvenska fotbollsmatcher på 1960-talet. Då var det helt i sin ordning när IFK vann guld, och en svag säsong ifall de inte gjorde det. Det är längesedan.
Annorlunda i år, men det var först i somras s0m jag började tro att de kunde vara med där framme ända in på mållinjen. Och det var först under sista tredjedelen av serien som jag insåg att IFK var tillräckligt bra för att vinna hela klabbet.
Nu gjorde de det, och spelade dessutom den roligaste och mest sevärda fotbollen.
Jag ska inte dra mer historia (nu), utan bara referera Simon Bank i Aftonbladet, som skrev att de lite äldre spelarna efter slutsignalen ramlade runt ” …i lyckliga små röda guldhögar ihop med ett gäng knattar som vuxit upp i en stad som tappat sin identitet men fått den tillbaka, som blivit fotbollsspelare i en klubb som tittade bakåt istället för framåt. De har hört allt om historien. Nu är de en del av den.”
Jag vet, det är bara fotboll.
Studiebesök idag på enheten för offentlig förvaltning i Finansdepartementet. Oskar Thorslund tog emot ”mina” masterstudenter, bjöd på fika och berättade om arbetet i Regeringskansliet.
Det var mycket uppskattat.
Senare i veckan ska studenterna redovisa sina förslag när det gäller hur styrningen i den offentliga sektorn bör utvecklas (en del av examinationen).
Det var intressant hur Oskar Thorslund beskrev den egna enhetens arbete som att den (ibland) skedde i stormens öga.
Som bekant är stormens öga en stilla plats mitt i en annars kaotisk omvärld.
Andra departement fick oftast ta stötarna när något specifikt hände, medan tjänstemännen i Finansdepartementet fick lite längre betänketid. De behövde inte omedelbart svara an på alla krav utifrån, och det kunde därför (åtminstone ibland) vara lite lugnare där än i andra departement.
Det finns något intressant i tanken att klokt handlande förutsätter att det finns buffertar i organisationer. Enheter som ständigt måste reagera på omgivningens signaler, kommer kanske aldrig att ha tid att tänka efter.
Kanske är detta något som reformatörerna kan ta med sig när de ska utveckla den strategiska förmågan, inte enbart för egen del utan i hela statsförvaltningen.
Alla organisationer behöver enheter som inte omedelbart tvingas att svara mot tryck utifrån, utan där det finns både tid och utrymme att ifrågasätta invanda tankemönster, reflektera och (kanske till och med) tänka nytt.
Ett slags oaser för reflektion.
(bilden är från Wikipedia Commons)
Lite Verdi blev det på söndagseftermiddagen: La Traviata på Folkoperan. Inte riktigt min musik.
Normkritiskt och naket, hade det sagts. Men det var mest effektsökeri, och en påtagligt sedesam nakenhet.
Det sjöngs i alla fall vackert och den för publiken osynliga orkestern spelade utmärkt.
Hela sista akten är en enda lång dödskamp för huvudpersonen Violetta, så det var inte utan att jag fruktade att resten av dagen också skulle sluta i moll.
Men inte då …
Jag var i Hebron för några år sedan, och det var en sorglig upplevelse.
Hebron är den största staden på den ockuperade Västbanken, och en helig stad för islam, judendom och kristendom. Patriarkernas stad.
Det finns israeliska bosättningar mitt inne i staden, vilket har tvingat bort palestinier från den gamla stadskärnan.
Jag var där på en bussresa från Jerusalem arrangerad av Breaking the Silence, en organisation av israeliska krigsveteraner som vill berätta för sina landsmän om vad som egentligen äger rum på de ockuperade områdena.
Nyligen berättade organisationen på sin Facebook-sida om Hashem al-Azzehs död (läs här): en fredsaktivist från Hebron. Min dotter har träffat honom och berättat om hans öppna hjärta.
Trots trakasserier från bosättare och israelisk militär hade al-Azzeh vägrat att flytta från sitt hem.
Tidigare den här veckan behövde han akut vård för sitt hjärta men vägspärrar och andra hinder som är skapade för att skydda bosättarna (som finns där illegalt), gjorde att han inte hann komma till sjukhuset i tid.
Ockupationens olycksbådande logik är nog ingenstans så tydlig som i och runt Hebron.
Jag minns att jag – då när jag var där – frågade en av de guidande israeliska soldaterna om han såg någon väg ut ur konflikten. Han suckade lite, tittade på mig och sa sorgset: ”Jag vet inte, men det är i alla fall inte det här.”
Ett par dagars konfererande i Örebro.
När jag var liten var Örebro ett lagom utflyktsmål ifall man skulle åka längre än till Linköping, men inte riktigt lika långt som till Stockholm.
Jag var på den tiden säker på att de fyra främsta sevärdheterna i staden var: Svampen, Kexfabriken, Krämaren och Eyravallen.
Nu har jag varit där igen. Svampen och Krämaren finns kvar, men varken kexfabriken eller Eyravallen.
Numera finns också Örebro universitet.
I Handelshögskolans nybyggda Nova-hus därstädes finns ett konstverk i form av en anka (bilden). Joakim von Anka upp-och-ner-vänd, antar jag. Konstverket heter Ankeborg (Lena Flodman är konstnär).
Att det är placerat i Nova-huset kan kanske tolkas som att Handelshögskolan har en ambition att vända upp och ner på invanda föreställningar om företagande och samhälle.
Undrar om de kommer att lyckas.
Ibland kan det vara fint att stå en sval höstmorgon vid Årstaberg, i väntan på pendeltåget.
Bakom diset (eller smogen) kan man ana höghusen i Årsta, där Göran Greider bor. Vad var det han sa, poeten?
”Stockholm är en förort till Årsta och Årstaskogen är Sveriges Central Park.”
En Tycho Brahe-dag är en såndär dag då allt går fel som kan gå fel – otursdagar. Brahe var en dansk astronom som listade dagar då man absolut inte skulle göra viktiga grejer.
Det finns också Sune Carlson-dagar. Det är sådana dagar som är så sönderhackade och fragmenterade att man i efterhand inte tycker att något vettigt alls har blivit gjort.
Sune Carlson var professor i Uppsala och studerade vad företagsledare egentligen gjorde. Utifrån sådana tidsstudier drog han slutsatsen att de sällan hade tid att sitta och tänka och vara strategiska, utan mest pratade i telefon och gick omkring och småtjoade med andra som råkade finnas i närheten.
Finns det flera sådana namn-dagar? Här kommer några förslag (kom gärna med flera):
En dag då vi presterar på ett sätt som vi aldrig någonsin tidigare har gjort och aldrig mer kommer att göra, skulle vi kunna kalla en Bob Beamon-dag.
En dag då vi helst av allt vill glömma något dumt som vi har gjort och vända blad, skulle vi kunna kalla för en Carl Gustav-dag.
En dag då vi bara vill hålla oss hemma och inte träffa några andra, skulle kunna kallas för en Greta Garbo-dag.
Och en dag då vi rider runt på den brittiska landsbygden och funderar på vem som borde gifta sig med vem, skulle vi kunna kalla en Jane Austen-dag.
Blyerts och blad 