Blyerts och blad

Världen är bra konstig ibland.

Dagens Nyheter skriver idag att upprustningen av försvaret går för långsamt, och hindras av en massa onödiga regler.

Särskilt upprörande är att Solna kommun inte vill tillåta ett 480 meter långt och nästan tre meter högt staket runt det nya nationella cybersäkerhetscenter som har inrättats, och som regeringen vill placera i Nationalstadsparken.

DN är på ledarplats mycket upprörd över Solnas njugga inställning.

Men det konstiga här är väl knappast att Solna säger nej, utan snarare att regeringen bestämde sig för att lokalisera den nya myndigheten till Nationalstadsparken.

Någon hade kunnat läsa i Miljöbalken att inom ”… en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas”.

Att besluta att smälla upp en ny myndighet och inhägna den i en Nationalstadspark och sedan tro att ingen skulle invända mot detta, visar knappast någon förmåga att tänka i flera led.

Det saknas heller inte andra möjliga lokaliseringar.

DN:s argumentation är att vi borde kunna bortse ifrån den här typen av regler när vi (ganska historielöst) sägs befinna oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget.

I artikeln som följer i dagens DN talas det om att Försvarsmakten – med lite vaga hänvisningar till totalförsvarets intressen – säger nej till några stora projekt för havsbaserad vindkraft.

Här finns knappast så många alternativa lokaliseringar.

Man kan undra vilket som är det största hotet för landet: att inte bygga ut förnybar elproduktion eller att tvingas placera en statlig myndighet i Botkyrka eller Rinkeby.

När jag var sisådär 25 år läste jag Agneta Pleijels första diktsamling Änglar, Dvärgar. Jag tyckte mycket om den.

Påmindes om den när jag nu har läst Pleijels Sniglar och snö, en roman som har legat högt på kultursidornas boklistor ända sedan den kom ut.

Det har sagts att Sniglar och snö handlar om det politiska 1970-talet (Pleijel var under några år kulturchef på Aftonbladet), men i boken finns ganska lite av den samtida politiken.

Pleijel misstror större gemenskaper, och ser istället värdet i de nära relationerna (inspirerad skulle jag gissa av det som skulle kunna kallas en polsk erfarenhet).

Boken cirklar kring Pleijels relation till två män: den ena kärlekslös och komplicerad och den andra kärleksfull och ännu mera komplicerad.

Men det handlar också om förhållandet till dottern, mamman och pappan. Familjen är central i boken ”kulturens fasta beståndsdel … civilisationernas urcell”.

Men, som hon skriver, familjer kan förstås se ut lite hursomhelst, precis som hennes egen.

Hon skriver om vänskaper, bland annat till författaren Birgitta Trotzig … som i en passage säger att tre kunskapskällor står människan till buds: religionen, poesin och erotiken.

För Pleijel spelar också drömmar och den jungianska psykologin en betydelsefull roll.

Mest handlar kanske ändå boken om skrivandet som ett sätt att förstå sig själv och världen, och vad det innebär att vara en människa.

Läsvärt… jag och Maria (vi är både hemma med ett ovälkommet virus) hade ett längre seminarium om boken i anslutning till dagens frukost.

När jag nu plockar Änglar, dvärgar ur bokhyllan hittar jag en dikt som den 25-åriga versionen av mig själv tyckte mycket om:

Idag har jag gått över isarna

Hög himmel, tveksamma löften

Och sol. Jag tänkte: mognaden

kommer sent men den kommer

Nu packar jag böcker i lårarna,

Bryter upp, väntar mig inte

just ro. Men dyrbar är tiden

dyrbar och ägnad för kärlek

Efter att ha läst Sniglar och snö vet jag också var i livet Pleijel befann sig när den skrevs, men strängt taget gör det varken från eller till.

För så är det, dyrbar är tiden.

Jämt fyller man år, och ibland fyller man jämnt. Som i år då jag fyller 70.

Obegripligt för mig … men inte har jag förstått för de flesta som jag känner.

Nåja, det finns en massa truismer att strö omkring sig (på temat att man inte är gammal utan årsrik och att man blir visare med åren), men sånt blir lätt torftigt.

Werner Aspenström sa att ”man blir inte klokare med åren, bara äldre”, och det känns åtminstone inte banalt (tror att det var Aspenström … försökte kolla men hittade inte dikten).

Det blev lite olika kalas olika dagar, och en massa fina gratulationer på Facebook (blev glad över alla men nog gladast över en från en av mina ”gamla” doktorander).

Det viktigaste firandet skedde i lördags när alla barn (Jon, Dan och Linnea) och barnbarn (Flora, Olof, Albin och Arthur) var på plats i Uppsala, och så Claire, Maria och Gustav förstås.

Superfin dag blev det … småttingarna röjde lite i källaren, hämtade upp lådan med Linneas alla gamla gosedjur, flyttade runt bland alla böcker för att kunna ha affär (vi kunde swisha om vi ville köpa något) och satt ibland ganska stilla och ritade.

Och i bakgrunden spelade jag låtlistan med en låt från varje år som jag har levt (som har varit väldigt kul att göra!). The Soundtrack of My Life. 70 låtar, 4 timmar och 38 minuter.

Nu har barn och barnbarn åkt hem till sig, och jag har blivit tvungen att bädda ner mig med någon slags elak virus … men vad gör det efter en sådan helg?

Kanske livet peakade i lördags … eller så kommer det att göra det någon dag under åren framöver. Det finns ju fortfarande en massa oskrivna blad.

Ikväll var det boksläpp för en ny bok: På engelska förstår jag ungefär (Morfem förlag).

Det handlar om det faktum att engelskan har blivit så viktig inom universitetsvärlden. Studenter läser mer litteratur på engelska och undervisas ofta på engelska.

Och så är det trots att vi vet att undervisningen på detta sätt blir sämre. Lärarna presterar sämre och eleverna lär sig mindre.

Vi tror oss vara bättre på att prata och förstå engelska än vad vi är. Jovisst kan vi föra samtal på engelska och umgås med andra engelsktalande.

Men att förstå något kräver en precision som är svår att uppnå ifall vi inte kan använda vårt modersmål. Anglifieringen av svensk högre utbildning är ett problem.

Min gode vän (och förträfflige förläggare) Ola Håkansson har författat På engelska förstås jag ungefär tillsammans med Peter Svensson, som är lärare i företagsekonomi.

Boksläppet – eller releaseminglet som det kallades – ägde rum på Oak Island Gallery, ett galleri i Birkastan med parollen ”fueled by rock’n’roll”.

Häftig lokal … på väggarna fanns snygga fotografier av rockstjärnor (t.ex. Stevie Nicks från Fleetwood Mac).

Jag fick med mig ett signerat exemplar av den snygga boken. Compulsory reading!

Snart är januari över. När det gäller tillståndet i världen, en skitmånad. Massmördandet i Gaza och på Västbanken fortsätter.

USA förser den israeliska staten med vapen och ammunition, samtidigt som den säger sig förorda en tvåstatslösning.

Israel har sedan länge aktivt motarbetat en sådan, framförallt genom att bygga bosättningar på ockuperad mark.

Israel vill bestämma över hela området mellan floden och havet, ”from the river to the sea”, och helst rensa området från palestinier.

Från den demokratiska västvärlden, inklusive vårt eget land, hörs knappt några protester alls.

Här hemma ska vi rusta för krig, säger regeringen och överbefälhavaren Bydén. Och något dussin forskare från Försvarshögskolan instämmer.

Jo, vi ska förstås rusta – och inte nedrusta som vi har gjort i några decennier – så att vi kan försvara oss ifall vi blir anfallna, men det är knappast någon nyhet.

Och det är numera mest vi själva som bidrar till att öka spänningen i vårt närområde.

Typiskt för att vi befinner oss i girighetens tid är att ÖB redan har startat ett företag för att kunna ”casha in” på sina kunskaper om något år när han slutar som ÖB.

Skitmånad som sagt. Man orkar inte längre ens ironisera över det som händer.