I veckan var det seminarium om havsmiljöpolitik på Södertörns högskola.

Inga lätta frågor att ta sig an. Situationen för hav och fiske är alarmerande, men vad göra?

Gränsöverskridande och komplexa problem. Många aktörer inblandade. Motstridiga intressen. Långsiktighet är av nöden.

En parlamentarisk utredning Havet och människan lämnade 2020 förslag om åtgärder. Stor enighet i utredningen. Inga reservationer (men en del särskilda yttranden).

Men sedan hände ingenting.

Panelen vid seminariet bestod av ordföranden för utredningen Emma Nohrén, statsvetaren Andreas Duit, ekosystemexperten Gustaf Almqvist, f.d. miljöministern Isabella Lövin och f.d. generaldirektören för Havs- och Vattenmyndigheten Jacob Granit.

Utredningen föreslog bland annat en havsmiljölag, att en ekosystemansats ska tillämpas, att regeringar under varje mandatperiod ska lämna en proposition om havsmiljön och att det ska skapas ett tvärvetenskapligt expertorgan.

Men det blev inget av detta. Förklaringarna till att det inte hände så mycket varierade, alltifrån bristande politiskt ledarskap till uppfattningen att frågorna är svåra att ”göra politik” av.

EU lovordades av flera. Där behöver man inte ”göra politik”. Tjänstemannastyret – framförallt den roll som kommissionen har – gör det möjligt att skapa handlingstryck även för sådant som är långsiktigt.

Kanske är expertstyre en lösning. Någon drog paralleller till systemet inom penningpolitiken, med en från politiken fristående riksbank där politikerna inte får lägga sig i.

Jag är tveksam till detta men man skulle kunna tänka sig att politiker riggar system som ger stort utrymme åt experter, men där man ändå bibehåller möjligheten att göra politik.

Intressant seminarium. Jag lärde mig också ett nytt ord: slipstorsk. Förr drygt hundra år sedan var torsken i Östersjön meterlång och tjock. Nu är den kort och mager och liknar mest en slips.

En illustration som god som någon till problemen.