Dagarna i Amsterdam finns fortfarande kvar i tankarna.

För det mesta är de förknippade med glädje (jag har skrivit om det i tidigare inlägg), men det var också sådant som skakade om.

När vi kom till Amsterdam och promenerade från Centralstationen till hotellet vid Herengracht, la vi märke till att det fanns små graverade metallplattor på trottoarerna framför många av husen längs kanalerna.

Det är små plaketter som påminner om de deporteringar av judar från Amsterdam som startade på sommaren 1941.

På en av dem uppe till höger – som sitter vid Prinsengracht – står det: ”Här bodde Elias Juda Van Leuween, född 1929, deporterad 1942, till Westerbork, mördad 9 november 1942, Auschwitz”.

Han var 13 år gammal när han gasades ihjäl. På de två plaketterna bredvid är föräldrarnas namn ingraverade: Tobias och Rachel. Minnesplattan till vänster säger att Elkan de Vries deporterades och mördades i Auschwitz i april 1943.

De flesta judar fördes först till ett transitläger (Westerbork), för att sedan transporteras vidare med tåg till Auschwitz.

Det är fasansfullt att inse att det bodde 80 000 judar i Amsterdam i början av ocksupationen, men att enbart 5 000 av dessa levde när befrielsen kom.

Förföljelserna och deporteringarna (liksom morden) skedde med byråkratisk systematik och noggrann planering.

Jag läste i Geert Maks bok Amsterdam. A brief life of the city att det inte förekom några stora protester. Många nederländare samarbetade med den tyska regimen för att få allt att löpa så smidigt som möjligt.

Geert Mak påpekar att det visserligen är lätt att döma i efterhand, men att amsterdamborna knappast levde upp det som numera är stadens motto: heroism, beslutsamhet och barmhärtighet.

Som Mak skriver: ”The motto … is more a reason for shame than for pride, since it was precisely these three qualities that were so singularily lacking during those years.”