Blyerts och blad

Ni har nog inte märkt något men det har uppstått problem på sistone med att redigera text och bilder på bloggen.

Det har varit som det brukar vara med teknik. Det går inte längre att göra som man brukar, men man hittar ett sätt att hantera det. Kommer runt problemet snarare än att lösa det.

Och så uppstår ytterligare ett problem och man gör samma sak igen … hittar ett sätt att komma runt det och (så långt möjligt) ändå hålla fast vid de vanliga rutinerna.

Sådär är det med mycket i livet. Man gör små löpande anpassningar, med förhoppningen att den stora förändringen inte ska bli nödvändig.

Nyligen hände dock något som gjorde att jag tvingades att ta reda på varför problemen överhuvudtaget uppstod.

Och då visade det sig att mitt ”theme” på WordPress har gått i pension (det hände för ganska länge sedan).

”Theme” är ungefär det som gör att det ser ut som det gör på bloggen. Mitt ”theme” heter Twenty Ten. WordPress är den organisation som sköter all teknik kring bloggen.

Så här skrev Anjana (som är min WordPress-support, senior content manager, ser ut att vara 28 år (på sin bildbyline), har två King Charles Puppies och bor i Ontario, Canada) om mitt problem:

”Based on what I’ve observed, the issue is related to the retired Twenty Ten theme”.

Retired alltså. Pensionerad.

Anjana tyckte att jag skulle välja ett nytt ”theme” (det finns massor att välja bland), och hon bör ju veta. Hon är ju ändå senior content manager.

Den stora förändringen kanske ändå blir nödvändig i det här fallet. Ni som läser kommer att märka det framöver.

Onsdagar är Stockholmsdagar … det är sen gammalt.

Maria och jag tog tåget från Uppsala på förmiddagen. Vi promenerade från Centralen till lummiga Centralbadsparken och sedan till ett bra fik högt upp på Drottninggatan.

Det blev besök i antikaffärer på Upplandsgatan och Odengatan. Vi kollade på lite olika grejer, men köpte inget.

Tog oss därfter till Sven-Harrys museum i Vasaparken, och tittade på utställningen om ”Konst + maskin. Utmanarna under 1920-talet”. Intressant och lärorikt om hur det modernistiska utmanade det då etablerade stilidealet, Swedish grace.

Utmanarna var ofta kvinnor som Franciska Clausen och Vera Meyerson men också Erik Olson, Waldemar Lorenzon och Gösta Adrian-Nilsson (GAN:s tavla Eiffeltornet uppe till höger).

Vi gick en fin guidad visning genom de permanenta samlingarna (dvs. de som är skänkta av Sven-Harry).

Skulpturer, möbler och fina mattor. Där finns konst av Munch, Josephsson och Strindberg, men den finaste är nog den som är signerad Helene Schjerfbeck och Claes Fredrik Hill.

Efter Sven-Harrys, som kan rekommenderas, blev det lite vila och kaffe på klassiska café Ritorno på Odengatan. Återvände sedan till affärer och – lite senare – middag i city.

När vi gick Sveavägen mot stan passade vi förstås på att såväl beskåda som titta in i Stockholms vackraste byggnad: Stadsbiblioteket.

Igår var jag på Historiska muséet med Linnea och hennes båda knattar: Olof (5) och Albin (2).

Muséet har en utställning om Vikingarnas värld. Man kan se en massa föremål (smycken, redskap, vapen, skelett etc.) och de har också en massa ”prova på”-grejer som kidsen gillade.

Ambitiöst och bra. Barnen gick i en labyrint, fick baka bröd, tillverka smycken, skjuta pilbåge och en del annat. Det blev väldigt uppskattat.

Den snälla (?) mamman köpte sedan träsvärd och sköldar till de små knattarna, samtidigt som hon förmanade dem att inte slåss med de nya leksakerna.

Det gick väl sådär. De började genast att fäktas med varandra.

Och på vägen tillbaka mot Fältöversten skrämde de båda minivikingarna slag på både tanter och hundar.

För ett ögonblick kändes Östermalm en smula osäkert.

Efter frukost på Wattenkuranstalten i Tranås körde vi vidare norrut. Förbi Boxholm (tillbaka i Östergötland) där det för inte så länge sedan producerades Boxholms ost.

Den runda Boxholmsosten smakar ungefär som hushållsost (åt den ibland som barn). Inte riktigt i min smak, men det var ändå lite trist att inse att Boxholms ost numera tillverkas i Östersund.

Vi letade oss vidare på den vackra östgötaslätten, och äntrade vägen till Klockrike.

Luffaren Bolle i Harry Martinsons roman kom aldrig fram till detta symboliska paradis, men vi gjorde det och stannade ett tag vid kyrkan.

Vacker plats, Klockrike, men knappast något paradis. Nästan paradisiskt är däremot det bageri och café som ligger i det närbelägna Vreta Kloster.

Boställets vedugnsbageri utgjorde första etappmålet på resan mellan Tranås och Uppsala. Vi stannade också till där på vägen ner genom Östergötland och det är väl värt en längre omväg.

Det är förstås surdeg, lång jästid och ekologiskt spannmål från Östergötland som gäller.

Bageriet och caféet finns i en stor och fin ladugårdsbyggnad. Det blev såväl fika som inköp av bröd, och magnifik utsikt över åkrarna på slätten (björkveden på bilden ovan ligger och väntar på att bli tagen i bruk).

Lagom till middag var vi hemma i Uppsala igen.

Lyxigt att bila runt i semester-Sverige på det här sättet: bestämma från dag till dag hur vi ska åka vidare och att läsa på om platser, caféer, restauranger och övernattningsmöjligheter (tack Google).

Det går att ta sig från Österlen och uppåt landet på lite olika sätt. Vi ville undvika europavägarna med en massa tung trafik, så vi valde istället att ta oss genom mellersta Småland via Älmhult, Alvesta, Sävsjö, Eksjö fram till Tranås.

Har man kommit till Tranås är man nästan i Östergötland. Tranås mest kända personer finns som statyer i centrum: Lennart Hyland förstås men också speedwayvärldsmästaren Ove Fundin.

På Tranås hade vi bokat in oss på Badhotellet, eller som det i slutet av 1800-talet hette: Tranås Wattenkuranstalt. I mycket gott skick, antagligen eftersom det under lång till brukades av Riksförsäkringsverket för patienter med reumatism.

Vi tog på oss tofflor och badrockar och bastade, simmade i bassänger och lögade oss i bubbelpooler. Jag kände mig stigmatiserad som otatuerad.

Vi hade väl inte väldigt höga förväntningar på hotellet. Det visade sig dock hålla utmärkt kvalitet i allt, inklusive restaurangen (se pilgrimsmussla och torskrygg).

Tranås Wattenkuranstalt kan rekommenderas … värt en liten omväg. Men nu är det väl dags att åka hem.

Vi tog avsked av Österlen för den här gången med ett besök vid Ravlunda kyrka. Kyrkan ligger vackert omgiven av böljande fält (se nedan till vänster).

I Ravlunda är författaren Fritiof Nilsson Piraten begravd. Piraten är i hög grad förknippad med Kivik, och står staty där.

Piratens gravsten i Ravlunda har den fyndiga inskriptionen ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.”

Lite sugen blev jag att läsa om någon eller några av Piratens romaner, till exempel Bock i örtagård. Jag antar att man idag måste gå till bibliotek eller antikvariat för att hitta hans böcker.

Vi passade efter Ravlunda på att promenera en stund i de närbelägna undersköna Brösarps backar (bild uppe till höger).

Österlen är verkligen fint. Man förstår att någon som är förtjust i öppna landskap väljer att bosätta sig där.

I solidaritet med författaren avstod vi från besök på Kivik Art Center.

Simrishamn är en vacker stad, men just den dag vi var där var det knökfullt av människor. Det var tivolin, marknader och annat som lockade.

Vi åkte vidare till Kivik där det var mycket lugnare. Fint med alla äppelodlingar runt byn.

Vi hade hyrt in oss på ett så kallat retrohotell som hette Hanöbris. Möbler och design från 1960-talet, så det var ryamattor på väggarna och massor av teakmöbler.

Reklamen löd: ”We’re on a mission from GOD putting a hotel from the 60’s back together”. Och med hashtagen: #themostawesomeretrohotelintheworld

Det var väldigt speciellt … och fint. Entusiaster som uppenbarligen en gång hade fått en kul idé (”mission from God”). Så långt ifrån mondänt boutique-hotell som man kan komma.

Vi satt en stund på balkongen med utsikt över Hanöbukten, innan vi framåt kvällen gick ned till hamnen. I solnedgången åt vi en delikat middag på verandan i restaurang Buhres på Kivik. Kan man ha det bättre?