Pellings reträtt

Det gick ungefär som man kunde förvänta sig med det planerade nya konstmuséet i Uppsala. Jag skrev om det för ett par veckor sedan.

Igår bestämde sig kommunledningen (s, l och v) för att dra tillbaka förslaget eftersom det saknades förutsättningar för en framtida majoritet i fullmäktige.

Som vanligt är det mycket lättare att stoppa ett projekt av det här slaget än att driva igenom det. Krafterna som drev på för att säga nej – och ”öppna” processen – blev till slut för starka.

Lite trist, tycker jag. Jag har studerat en del planer och ritningar, och har nog alltmer kommit att gilla idéerna.

Det finns heller ingen majoritet för något annat alternativ, så det kommer att vara fritt fram under någon tid att lansera allehanda nya och nygamla alternativ.

Insändaravdelningen i Upsala Nya Tidning (UNT) kommer att ha att göra.

UNT välkomnar idag på ledarplats att kommunledningens ”bulldozermentalitet” har fått sig en rejäl knäpp på näsan. Oppositionen vill få till stånd ett ”omtag”, men det är mest fromma förhoppningar.

Inte kommer de politiker som har bundit upp sig och argumenterat för det nu sågade förslaget att starta om processen. Så ser den politiska psykologin ut.

Kommunstyrelsens ordförande, Erik Pelling (s), är besviken, men menar att det nu finns många andra viktiga frågor att ägna sig åt.

Kanske förstod han hela tiden att det nog skulle sluta på det här sättet …

 

Publicerat i Kultur, Politik | Lämna en kommentar

Kärleksbrev hamnar alltid till sist på museum

Adam Zagajewski är död. Polsk poet. Född 1945 i Lwów, dvs. det som nu är Lviv och ligger i Ukraina.

Det finns ett sätt att förhålla sig till världen hos en del polska poeter – främst Szymborska men också Herbert och Zagajevski – som jag sedan 1980-talet har fascinerats av.

I deras poesi finns en slags motsägelsefull kraft … både känsla och förnuft. Den märks exempelvis i Zagajewskis Ode till mångfalden. Dikten finns i en samling med samma namn som jag idag letade fram ur bokhyllan (jag kan nog ha fått boken av Barbara).

Så här börjar dikten:

”Jag förstår inte allt och är rentav

glad att världen likt en orolig

ocean överstiger min förmåga

att förstå innebörden av vattnet, regnet …”

Lars Kleberg, litteraturvetaren, beskrev en gång Zagajewskis metod som paradoxal. Såväl det intellektuella som det sinnligt måleriska märks i diktens vackra avslutning.

Lyssna bara:

”… Kvinnan som inte är här skriver långa

brev och längtan sväller som

vallmofrön; den bronsgula papyrusen

i det egyptiska muséet är infärgad av samma

längtan, några tusen år

äldre, oförstörbar och oförstörd.

Kärleksbrev hamnar alltid

till sist på museum, de nyfikna är

uthålligare än de älskande. Egot

andras girigt in luften, förnuftet

vaknar ur sin dagdröm, simmaren stiger upp

ur vattnet. En vacker kvinna poserar

för lyckan, männen försöker verka lite

modigare än de egentligen är,

det egyptiska muséet döljer inga mänskliga

svagheter. Att finnas till, få fortsätta att finnas till,

kanske genom att ta lega hos

någon av de kalla stjärnorna. Och ibland

håna den för att den är sval och hal

som grodan i dammen. Dikten växer på

motsägelsen men täcker den inte.”

 

Adam Zagajewski: Ode till mångfalden (översättning: Lars Kleberg, Norstedts 1985)

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Herrarna satte oss hit

Kul avbrott i hemarbetet idag … bokcirkel med några av kollegorna.

Vi hade alla läst Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit. Boken fick förra årets Augustpris i fackboksklassen.

Boken handlar om tvångsförflyttningar av samer under de första decennierna av förra seklet.

Den norska staten ville att en del av områdena runt Troms skulle användas för annat än sommarbete för renar från den svenska sidan.

I ett avtal mellan Norge och Sverige 1919 beslutades om så kallad dislokation av samer, dvs. i praktiken en tvångsförflyttning. Den skedde först inom Norrbotten och sedan till det som uppfattades som världens ände, dvs. Västerbotten.

Herrarna satte oss hit är en poetisk skildring som bygger på människors berättelser, och som är illustrerad med fantastiska fotografier. Det är en gripande släkthistoria.

Den ger inblick i hur staten såg på sina undersåtar, och det är ingen vacker bild som ges av statens lokala organisering: Lappväsendet (den statliga myndigheten) med lappfogdar och lapptillsyningsmän.

Jag hade nog – för en fackbok – önskat lite mer sammanhang, exempelvis om politik, reglering och organisering. Jag ”tvingades” att läsa en del vid sidan av (men det var kanske avsikten).

Men då skulle det förstås ha blivit en helt annan bok.

Samernas liv och historia har blivit påtagligt synlig i kulturen under senare år. Det är bra. Jag tänker exempelvis på Aednan av Linnea Axelsson (som fick Augustpriset 2018), Sofia Jannoks musik och Amanda Kernells film Sameblod.

Och nu alltså Elin Anna Labbas bok … som blir en slags ersättning för ”skylten som aldrig sattes upp, kapitlet som aldrig ryms i historieboken.”

 

Publicerat i Kultur, Politik | Lämna en kommentar

Serendipity

Nu har jag arbetat hemifrån under ett helt år. Den senaste föreläsningen på campus höll jag för förstaårsstudenter den 12 mars 2020.

Ett par dagar därefter hade alla lärosäten övergått till digital undervisning.

Idag (10 mars 2021) höll jag samma, eller åtminstone en liknande, föreläsning för den nya årskullen studenter. På zoom … hemifrån.

Jag har kanske varit på kontoret 6-7 gånger sedan den där gången i mars förra året, men annars arbetat i hemmet.

Det bli inga avdrag i deklarationen för resor till och från arbetet under 2020.

Som de flesta andra börjar jag bli less.

Hemarbetet går väl sisådär. Det går ok med sånt som absolut måste göras: föreläsningar, seminarier, att läsa och kommentera kollegers eller studenternas texter.

Lite sämre flyter de egna skrivprojekten på. Det blir så uppenbart att jag behöver mera av professionella och sociala utbyten för att triggas igång.

Saknar det där vardagliga utbytet som man får på jobbet.

Det kan vara småpratet om vad alla håller på med, skvallret vid luncherna och det där oväntade som man inte alls förväntade sig men som kan få en på nya tankar.

Det där som på engelska brukar kallas serendipity.

 

Publicerat i Forskning, Varjehanda | Lämna en kommentar

Lugn som en filbunke

Idag är det en stor dag. Micke försvarade under förmiddagen sin avhandling vid Lunds universitet.

Det skånska adrenalinet pumpade säkert på, men Micke verkade lugn som en filbunke.

Micke är alltså Linneas man … pappa till Olof och Albin.

Micke är naturvetare men avhandlingen är skriven vid en humanistisk institution, så han har verkat i en tvärvetenskaplig miljö.

Avhandlingen handlar om vad som händer – och var det händer – i hjärnan under språkinlärning.

Det blev en trevlig diskussion. Både opponent och respondent pratade skånsk engelska.

En intressant diskussion för mig handlade om det som kallas en replication crisis, dvs. att många vetenskapliga studier tycks vara svåra eller till och med omöjliga att återupprepa.

Micke skötte sig utmärkt, och svarade moget på de frågor som kom. Han fick (förstås) högsta betyg.

Avhandlingens titel är Brain anatomical correlates of perceptual phonological proficiency and language learning aptitude.

Vill ni läsa den i helgen, finns den här.

 

Publicerat i Forskning, Varjehanda | Lämna en kommentar

Snygg sorti

Hur gick det på IFK:s digitala årsmöte, undrar ni kanske. Blev det någon kalabalik?

På förhand såg det ju ut så. Mötet föregicks av en intensiv debatt i surbullestan.

Någon dag innan årsmötet hade supporterforumet Gnällbänken stängt ned. Det blev helt enkelt lite för mycket påhopp.

Sisådär 900 plus var anmälda. Norrköpings Tidningar (NY), dvs. lokalblaskan, hade en direktchatt.

Det blev en digital framgång eftersom allt på något sätt ”funkade”. Dagordningen avverkades och beslut fattades.

Men poängen med medlemsmöten är också att åsikter och argument ska brytas mot varandra, och så blev det inte.

Den som begärde ordet blev uppringd vilket tog sin tid. Någon debatt blev det inte, och mötet tog ändå nästan fyra timmar.

Valberedningens förslag vann i nästan alla omröstningar … dock fick den nye ordföranden enbart en mandattid på ett år. Han har – ännu i varje fall – inte medlemmarnas fulla förtroende.

Den kickade ordföranden Peter Hunt begärde ordet från sin lockdowntillvaro i Portugal, och meddelade att han på egen hand skulle bekosta en staty av en av klubbens legendarer: Ove Kindvall.

Snygg sorti.

 

Publicerat i Idrott | Lämna en kommentar

When you’re smiling …

På allmän begäran (som det heter) kommer här låtlistan House warming.

Perfekt för en fredagkväll under coronan, eller någon annan kväll. Oemotståndligt bra musik.

Listan skapades för en inflyttningsfest i Uppsala … måhända lite i onödan eftersom det pratades så mycket den kvällen att ingen kunde lyssna på musiken.

Därefter har den i alla fall blivit den mest spelade Spotifylistan här hemma.

Mest består musiken av gamla jazzstandards med Billie Holiday, Lester Young, Chet Baker, Sarah Vaughan och andra, men det finns också en del lite mer sentida.

Inleder gör Billie Holiday och Teddy Wilson med When you’re smiling, the whole world smiles with you. Låten skrevs 1928 av Larry Shay, Mark Fisher och Joe Goodwin.

”Oh when you smilin’, when you smilin’
The whole world, smiles with you
Yes, when you laughin’, when you laughin’
Yes, the sun come shinin’ through

But when you cryin’, you bring on the rain
So stop your sighin’ baby, and be happy again
Yes, and keep on smilin’, keep on smilin’
And the whole world smiles with you”

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Kuppen i Uppsala

Upsala Nya Tidning – lokalpressen i Uppsala – rasar.

Partierna (s), (l) och (v), som tillsammans har majoritet i kommunstyrelsen, har beslutat att sätta ner foten i frågan om lokalisering av stadens konstmuseum.

Diskussionerna om muséets lokalisering har pågått i decennier, men nu ska långbänken (enligt kommunens ledning) forslas bort.

Förslaget är att gå vidare i processen med att förlägga muséet till Uppsala Slott. Där ligger det också idag, men nu ska det byggas om och snyggas till.

En annan möjlig lokalisering som har diskuterats under senare tid är till en lokal som kallas Kaniken och som ligger lite mer centralt i Uppsala, vid Fyrisån. Slottet ligger heller inte särskilt perifert, men allt är ju relativt.

Känslorna svallar, åtminstone enligt UNT. Jag är oklar över hur mycket de svallar bland Uppsalabor i gemen.

En före detta kulturchef på UNT klagar på att man måste ”hålla till godo med halvmesyren/provisoriet Slottet, en otillgänglig försvarsbyggnad med i sammanhanget icke fungerande arkitektur”.

På ledarplats talar chefredaktör Johan Rudström om att beslutet har fattats ”under närmast kuppartade former”, vilket måste sägas vara ett tvivelaktigt påstående.

En majoritet i kommunstyrelsen vill gå vidare med Slottet och beslutet kommer i sinom tid att komma till fullmäktige. Rudström har en ganska svag definition av vad som kännetecknar en kupp.

Jag försöker känna efter vad jag själv tycker i lokaliseringsfrågan, men det vill sig inte riktigt.

Visst vore det fint att kunna slinka in på ett konstmuseum när man går längs Fyrisån (särskilt om muséet får ett bra fik), men jag skulle nog också kunna hålla tillgodo med ”halvmesyren”, dvs. slottet.

Ekonomen i mig skulle vilja veta vad de båda alternativen kostar.

Det finns nog en del som talar för att frågan ännu inte är slutgiltigt avgjord.

Lärdomarna från forskning om komplexa beslutsprocesser är att kritikerna sannolikt kommer att kunna ”öppna” processen igen, exempelvis genom att lansera nya (eller nygamla) alternativ.

Det blir måhända läge att bära fram långbänken igen.

 

Publicerat i Kultur, Media, Politik | Lämna en kommentar

Granskad av UKÄ

Jag föreläste i veckan för Universitetskanslersämbetet (UKÄ) om boken Granskningssamhället.

Att föreläsa om granskning på UKÄ kan ungefär liknas vid att starta en diskussion om Foucault och Bourdieu på en filosofisk institution.

Granskning är nämligen vad de håller på med. Någonstans inser man att de nog vet lite mer om detta än en själv.

Numera granskar UKÄ i allt högre grad att lärosätena själva granskar kvaliteten i verksamheten.

Det är så mycken granskning ser ut numera. Man granskar sig själv och så finns det någon som granskar att granskningen sker i enlighet med lämplig regel (standard).

Alla universitetet och högskolor arbetar med att göra sig granskningsbara, för att komma väl ut när UKÄ ska granska ifall de sköter sig som granskare av sig själva.

Erfarenheterna från mitt eget lärosäte är att våra interna granskningar utförs på det sätt som vi tror att UKÄ skulle ha granskat (och så lägger vi gärna på lite ”extra allt”).

UKÄ är också granskade. I första hand av en europeisk kvalitetssäkringsorganisation (ENQA). ENQA ackrediterar kvalitetsgranskare inom högre utbildning. De undersöker ifall granskarna lever upp till de standarder som finns.

Sedan december 2020 är UKÄ åter medlem i ENQA, efter att under några år ha befunnits i onåd. Varför det blev så är en intressant historia. Den springande punkten var att myndigheten – tidigare – inte uppfattades som tillräckligt oberoende.

Hursomhelst beskrev jag under seminariet hur granskningen har utvecklats inom olika samhällssektorer från 1980-talet och fram till idag (alltså innehållet i boken), och förhoppningsvis fick UKÄ-folket något att spegla sig i och tänka på.

En extra bonus var att jag fick träffa Anders Söderholm (som numera är GD) i ett litet förmöte. Allt via zoom förstås. Anders och mina vägar korsas ibland. Jag minns exempelvis att vi en gång i tiden tillbringade en kväll på NHL-hockey i San José.

Sharks mötte Dallas Stars.

Jag har inget minne alls av av hur den matchen slutade. Däremot kommer jag ihåg att alla skärmar i arenan – när det inte hände något särskilt på isen – uppmanade åskådarna att skrika för full hals.

Jo, amerikaner är galna.

 

Publicerat i Forskning | Lämna en kommentar

Ikaros i Norrköping

Nästa vecka ska jag på medlemsmöte. Det är årsmöte i Idrottsföreningen Kamraterna i Norrköping (IFK). Allt sker förstås digitalt.

Kanske blir det dramatik. Föreningens ordförande under några år, Peter Hunt, har fått tonvis med kritik på senare tid.

Huvudsakligen har det gällt vad man skulle kunna kalla ledarstil. Hunt sägs vara lite för bufflig och tämligen självsvåldig. Det verkar ligga en del i det.

Å andra sidan har han bidragit till att IFK i några år nu har varit en klubb att räkna med. Det har gått bra både sportsligt och ekonomiskt, och en del av det verkar vara Hunts förtjänst.

Jag har följt diskussionerna bland en del supportar på den så kallade Gnällbänken. Tonläget är högt och inte alltid så respektfullt.

Silly season har fått en ny innebörd i år.

För en medlem som jag – på distans och med begränsad inblick i styrelsearbetet och föreningens skötsel – är det inte så lätt att veta vad som är bäst för föreningen.

Min känsla är att Hunt nog skulle kunna räkna med många medlemmars stöd. Å andra sidan är det svårt att ha en ledning som saknar legitimitet hos såpass många.

Kanske blir det ingen dramatik. Valberedningen har föreslagit en ny ordförande. Revisorerna har (i förväg i brev till medlemmarna) redovisat kritiska synpunkter på beslutsfattandet i föreningen under den nuvarande regimen, dvs. den under Hunt.

Min bild är väl att det som Hunt nu kritiseras för är sådant som under tidigare år i huvudsak har accepterats av den övriga styrelsen. Kritiken kan därför tyckas lite orättvis.

Å andra sidan kan en ordförande i en förening som IFK inte ha en stor del av medlemmarna emot sig.

Kanske är det som Noa Bachner skrev i Expressen att Hunt nog flög lite för nära solen.

Igår deklarerade också Peter Hunt att han inte kommer att ta strid. Så kanske blir det ett lugnt årsmöte. Vi får väl se. Och efter årsmötet är det förhoppningsvis slut på diskussionerna om arbetsmiljöproblem, organisation och styrelsearbete.

Då kan man istället börja oroa sig för det vanliga: stabiliteten i försvaret, kvaliteten på ”wingbacks” och när Totte Nyman kan vara på planen igen.

Publicerat i Idrott | Lämna en kommentar