Blyerts och blad

Edward W. Said var en palestinsk författare, föddes i Jerusalem i det brittiska mandatet Palestina och växte upp i en kristen familj.

Said utbildade sig i USA och blev med tiden en  inflytelserik forskare.

Mest känd är han för boken Orientalism, som handlar om hur man i västvärlden har sett på samhällen och människor från Orienten (Mellanöstern, Nordafrika, Asien).

Said var länge aktiv i arbetet för en palestinsk stat, vid sidan av Israel. Han argumenterade  för en tvåstatslösning.

Så här skrev Said en gång om konflikten, och om nödvändigheten att hitta ett sätt att samexistera:

“I have spent a great deal of my life during the past thirty-five years advocating the rights of the Palestinian people to national self-determination, but I have always tried to do that with full attention paid to the reality of the Jewish people and what they suffered by the way of persecution and genocide. The paramount thing is that the struggle for equality in Palestine/Israel should be directed toward a humane goal, that is, coexistence, and not further suppression and denial. Not accidentally, I indicate that Orientalism and modern anti-Semitism have common roots.”

Edward Said har skrivit en fin essä om sin barndom och uppväxt, och den känsla av förlust som palestinier kan känna.

Essän – som heter Leaving Palestine –  publicerades 1999 i New York Review of Books.

Saids familj bodde i västra Jerusalem, men palestinier som bodde där tvingades att flytta när staten Israel inrättades. Det är fortfarande svårt för mig, skrev han:

” … to accept the fact that the very quarters of the city in which I was born, lived, and felt at home were taken over by Polish, German, and American immigrants, who conquered the city and have made it the unique symbol of their sovereignty.”

Han beskrev hur det palestinska livet i barndomskvarteren i västra Jerusalem försvann (det här hände 1948), och palestinierna blev hänvisade till den östra delen av staden.

Åtskilliga år senare är det försöken att vräka palestinier i Östra Jerusalem (i Sheikh Jarrah) som är en av orsakerna till att konflikten blossar upp igen.

Judar kan gå till domstol för att få tillbaka egendom i Östra Jerusalem som de tvingades att lämna vid delningen när Israel blev självständigt (1948).

Samma rätt – dvs. att göra anspråk på att återfå egendom i de västra delarena av staden som de då tvingades att lämna – har inte palestinierna.

Edward Saids essä finns att läsa här.

Jag har i veckan läst Anne Applebaums bok Demokratins skymning. Applebaum är en amerikansk historiker och journalist som, framför allt, är expert på Sovjet/Ryssland och Östeuropa.

Hon har som historiker skrivit om Gulag, om Stalins svältpolitik och om förtrycket i Östeuropa under åren efter världskriget.

Politiskt stod hon länge för en skarp kritik av de kommunistiska regimerna i öst. Hon tillhörde det man skulle kunna kalla en center-höger inom politiken: pro-Thatcher och pro-Reagan.

Applebaum menar att hon värderingsmässigt inte har förflyttat sig särskilt mycket, men däremot att många av dem som tidigare fanns i samma värdemässiga gemenskap har rört sig långt åt höger.

Demokratins skymning börjar på en fest på den polska landsbygden 1999. Applebaum och hennes man (som är polack) hade bjudit in vänner som alla i princip delade föreställningen om liberala värden, integration i den Europeiska unionen och en västlig gemenskap.

20 år senare inser Applebaum – i samband med en ny fest – att det inte längre finns någon sådan gemenskap. Hälften av gästerna vill inte träffa och skulle inte längre kunna prata med den andra hälften.

Många av de forna vännerna stod nu bakom en illiberal och auktoritär politik som angrep fria medier, journalister, domstolar, statstjänstemän och diverse liberala rättigheter.

Nationalismen var det starka kittet i det nya. Den egna nationen uppfattades som hotad.

De nya politikerna stod för en kritik mot det mångkulturella och deras rörelser rymde ofta antisemitism, islamofobi och homofobi.

Applebaums inledande exempel är Ungern och Polen, men hon behandlar därefter liknande strömningar av ett slags krypande utbredning av illiberala och/eller nationalistiska idéer i Spanien, Storbritannien och (förstås) USA.

Applebaum frågar sig varför hennes vänner, dvs. de intellektuella, hoppade på tåget. Är de ”true believers” eller enbart cyniska opportunister som ser en möjlighet att få makt och att berika sig själva.

Applebaum kallar dem för ”klerker”, dvs. ett slags andliga funktionärer och evangelister och hon menar att de var förbittrade över att de inte fick positioner efter förtjänst.

Möjligen betonar sådana förklaringar det psykologiska lite för mycket. Bitterhet och cynism när det gäller samhällets utveckling har ju också funnits i andra tider än vår, utan att det har lett till omfattande angrepp på samhällets institutioner.

Applebaum berör visserligen att djupare förändringar i samhället har skapat en otrygghet som kan vara förhållandevis lätt att spela på för auktoritära ledare och deras allierade, men jag skulle nog velat ha mer av en bredare samhällelig analys.

Demokratins skymning berättar ändå på ett initierat sätt om den förskjutning som har skett bland politiker, journalister och andra intellektuella, och om hur det som man tidigare var överens om nu har blivit föremål för oförsonliga konflikter.

Det som vi på många håll har betraktat som stabila institutioner – domstolar, förvaltningar, fria media, universitet etc. – kan inte en gång för alla tas för givna. Det är kanske inte ens säkert att den som förlorar ett demokratiskt val accepterar valresultatet.

Demokratins skymning påpekar att statskupper inte alltid behöver se ut som den nyligen i Myanmar (med militärer, öppet våld och vapenskrammel), utan att de kan ske genom en processer där viktiga samhällsinstitutioner långsamt och gradvis undergrävs.

”Tärningen kan mycket väl redan vara kastad. Det är möjligt att vi redan lever i demokratins skymning, att vår civilisation redan är på väg mot anarki eller tyranni, som antikens filosofer och Amerikas grundlagsfäder fruktade, att en ny generation klerker, förespråkare för illiberala eller auktoritära idéer, kommer till makten på 2000-talet, alldeles som de gjorde på 1900-talet. Det är möjligt att deras världsåskådning, född ur bitterhet, vrede och djupa messianska drömmar, vinner seger.”

Anne Applebaum är utan tvekan en läsvärd skribent. Om man inte läser boken finns också en hel del klipp på Youtube där Applebaum lägger ut texten om hoten mot demokratin.

Det pågår utfrågningar i Konstitutionsutskottet (KU) om regeringens agerande i samband med coronapandemin.

Igår var det utfrågning av statsminister Stefan Löfven.

Några KU-ledamöter saknade en formell strategi från regeringens sida. En sådan fanns på regeringens hemsida den 7 april, men ledamöterna tyckte inte att det räckte utan efterlyste ett formellt regeringsbeslut.

De menade att det hade varit bättre med en formellt beslutad strategi ”eftersom en sådan skulle ha kunnat underlätta utvärdering och granskning i efterhand” (citat från DN 27 april).

Man känner igen de mekanismer som tvingar alla organisationer (också regeringar) att stoltsera med mål och strategier.

Inte alltid i första hand för att de ska kunna bedriva en effektiv verksamhet, utan för att de ska klara den granskning som de (alltid) vet är i antågande.

Statsministern hävdade att regeringen visst hade agerat strategiskt, och att det inte hade gjort någon skillnad ifall det hade funnits ett formellt regeringsbeslut.

Kritikerna argumenterade primärt heller inte för att det var fel på strategins innehåll, utan för att det brast i det formella.

Frågan som måhända kan ställas är om strategier ska utformas för att styra det som görs på ett ändamålsenligt sätt eller om de ska utformas för att klara en granskning.

Granskningslogiken har idag fått så starkt genomslag att det har blivit självklart för de flesta organisationer att ymnigt pråla med sådant som visioner, mål och strategier.

Utan sådana är man helt enkelt inte en modern organisation.

Kanske kommer regeringen framöver att få någon form av kritik av KU för att den inte fattade ett formellt regeringsbeslut, och det kan till äventyrs vara motiverat.

Man slås ändå av hur svårt oppositionspartierna har att slå mynt av smittspridningen och dödstalen. I huvudsak beror det väl på att de aldrig har drivit några egna, alternativa strategier.

Att skjuta in sig på att formalia inte har följts och på brister i klarhet och konsekvens är visserligen görligt, men knappast en valvinnare.

Man kan väl misstänka att oppositionen – som alla vi andra om än delvis av andra skäl – snarast vill ha bort hanteringen av pandemin från den politiska dagordningen.

Södertörns högskola – mitt lärosäte – har sedan starten haft ambitionen att bli universitet.

Tidigare fanns det regler för vilka kriterier som skulle vara uppfyllda för att få status som universitet.

Reglerna var dock mest på låtsas.

Vissa lärosäten blev universitet utan att klara kriterierna, medan andra aldrig fick sin ansökan prövad trots att de levde upp till kriterierna (jag är jävig här men så kan man nog beskriva det).

Regeringen (en av de Reinfeldtska) tog bort reglerna, och meddelade att det fick vara nog med universitet i riket.

Följden av denna åtgärd blev dock en annan än den avsedda. Nu behövde man inte ens låtsas att ett lärosäte levde upp till till några kriterier, utan det räckte med att det fanns en majoritet i riksdagen.

Sådana majoriteter har under senare år kunnat skapas för att inrätta Malmö universitet (2018) och – nu nyligen – Mälardalens universitet (2022).

Nu har regeringen insett att de senaste utnämningarna kommer att stimulera andra att vilja följa i spåren av Malmö och Mälardalen.

Regeringen har därför i forskningspropositionen aviserat att den ska införa kriterier som grund för beslut att få kallas universitet, som man säger ”… i syfte att tydliggöra att kvalitet är en viktig aspekt.”

Universitetskanskanslersämbetet (UKÄ) kommer som en följd av detta att få i uppdrag att ”lämna förslag på kvalitetskriterier som kan användas vid regeringens beslut om benämningen universitet”.

Uppdraget kan bli en svår nöt för UKÄ att knäcka. Kriterierna bör ju helst vara sådana att de nuvarande universiteten klarar dem, medan de nuvarande högskolorna inte gör det.

Särskilt lätt kommer det kanske inte att bli för myndigheten att navigera i detta. Generaldirektören för UKÄ, Anders Söderholm, resonerar klokt om uppdraget på sin blogg.

En konsekvens av uppdraget är att regeringen under ganska lång tid kommer att kunna hålla frågan på armlängds avstånd. Man kan nog inte utesluta att någon just har haft detta i åtanke.

Regeringar kommer att kunna avvisa propåer från ”universitetswannabes” med argumentet att kriteriefrågan är under utredning. Och under utredning kommer den gissningsvis att vara under lång tid framöver.

Sannolikt är timingen inte den bästa just nu för lärosäten som vill lobba för att bli universitet.