Intressant slut på förra jobbveckan: utbildning för tjänstemän vid Riksrevisionen om hur Regeringskansliet fungerar, sammanträde i en offentlig utredning (där jag är med som “expert”) och ett seminarium i Regeringskansliet om styrning.

Gemensamt tema för aktiviteterna, om än med lite olika infallsvinklar: hur få en mer ändamålsenlig styrning av offentliga verksamheter?

Inga enkla frågor, och mer aktuella än någonsin. Den nye förvaltningsministern Ardalan Shekarabi har annonserat försiktighet med det som numera brukar kallas new public management (NPM) och att det ska ges ett större utrymme åt yrkesprofessionerna.

Vällovliga ambitioner, men vad kommer att hända? Ministern och dennes stab håller nu på att utforska hur landet ligger. Egentligen håller de väl på att ta reda på vad de själva (regeringen) egentligen vill, och vad som är möjligt att göra för att ändra inriktningen av politiken.

Att det pratas på ett nytt sätt behöver inte betyda så mycket. De idéer som har dominerat sedan ett par decennier infördes inte som en följd av något eller några beslut av riksdag och regering (som många faktiskt tror), och kommer heller inte att försvinna som en följd av att retoriken förändras.

Vid seminariet i Regeringskansliet fick tre inbjudna (en riksrevisor, en generaldirektör och så undertecknad) ge sin respektive bild av den nuvarande styrningens styrkor och svagheter. Lyssnade gjorde tjänstemän från hela Regeringskansliet; de flesta från Finansdepartementet.

Intressant är det i alla händelser med samtalen som pågår. Det är en mer öppen situation än på länge när det gäller förvaltningspolitiken. Kritiken mot snäva och klåfingriga sätt att styra har fått fäste, men det betyder inte att så mycket kommer att förändras.

Imperiet är fortfarande starkt, så rebellerna får det nog inte så lätt …