Medan Söderköping hade sin storhetstid på 1300-talet, hade Karlskrona det några hundra år senare.

I Roskildefreden 1658 fick Sverige bland annat Skåne och Blekinge. Karlskrona grundades strax därefter på Trossö av Karl XI i militärt syfte med flottbas och befästningar.

Det gällde att hålla dansken kort.

Karlskrona byggdes som en tänkt framtida huvudstad i en svensk stormakt. Dess betydelse minskade dock i takt med att stormaktsambitionerna ”tonades ner”.

Karlskrona är en fin stad att promenera runt i. Vid det stora torget (faktiskt uppseendeväckande stort) står den tjusiga Fredrikskyrkan (bilden), och påminner inte så lite om ett italienskt renässanspalats.

Efter bilresan var det också skönt att i eftermiddagssolen nere vid Fisktorget kunna njuta av en skeppslager från ett lokalt bryggeri.

Vi hittade senare en glest besatt restaurang. Dess normala kundkrets under sommaren brukade, enligt kyparen, bestå till 50% av danskar och till 15 % av tyskar.

Staden byggdes för att hålla danskarna på betryggande avstånd. Nu – några hundra år senare – vill stadens invånare ingenting hellre än att välkomna så många danskar som möjligt.

Det blev en lokal blekingsk specialitet till middag för mig: isterband från Wiktor Olssons Slakt- och Chark i Bräkne-Hoby. Maria åt en sallad.