Det är mycket som är tragiskt med Alberto Giacometti, den schweiziske konstnären.

Han upplevde det mesta i livet som ett misslyckande.

Förmådde aldrig riktigt förmedla det som han såg, men försökte om och om igen.

Och, som vännen Samuel Beckett uttryckte det, misslyckades han bättre och bättre för varje gång.

”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better”.

Alla dessa ”misslyckanden” är samlade i en sevärd utställning på Moderna muséet i Stockholm.

Här finns de bronsskulpturer som är Giacomettis signum: långa smala kroppar och massiva tunga fötter. Män och kvinnor.

Men här finns också fina oljemålningar … påfallande ofta är det samma motiv som ständigt återkommer (brodern Diego, hustrun Annette och älskarinnan Caroline).

Lite tragiskt är det med främlingskapet i relation till skapandet, men vi kan vara glada över att han ändå höll på.

En gång – berättade Giacometti – att han hade upplevt något konstigt vid ett besök på Louvren. Han hade alltid tidigare tyckt att föremålen där överträffade verkligheten, men den här gången förundrades han mindre över målningarna än över människorna som betraktade målningarna.

Sådär har jag också tänkt ibland på konstmuséer, att det liksom är lika intressant att fundera över besökarna som över konsten.

Men det där gäller inte utställningar med Giacomettis verk.