Det har varit ganska lama reaktioner på avslöjandet att USA och Danmark spionerar på Sverige, att de avlyssnat politiker och företag.

Vi vill ha korten på bordet, säger ministrar, och det är nog precis det som de inte vill.

På Aktuellt var spioneriet igår nyhet nummer tre. I lokaltidningen UNT var det en liten notis, där det stod att avslöjandet hade väckt reaktioner på flera håll på kontinenten.

DN hade nog förklaringen till den ljumma svenska reaktionen. I en lång artikel på temat att ”politikerna orkar inte ens spela förvånade”, tonade den politiska kommentatorn Ewa Stenberg ned avslöjandet.

Liberalen Allan Widman och kristdemokraten Mikael Oscarsson meddelade att de alltid lämnade ifrån sig mobilerna när de diskuterade försvarshemligheter i utskottet, och att de inte förväntade sig något annat än att vara avlyssnade av sina ”vänner”.

Med tanke på att oppositionen i allt annat tar varje möjlighet att rikta kritik mot regeringen för att den gör för lite och för sent, är den anmärkningsvärt tyst om att landet har blivit utsatt för spionage.

Reaktionen från det svenska etablissemanget är lite kraftlös, får man nog lov att säga.

Det är inte så svårt att räkna ut varför. Svenska FRA avlyssnar förmodligen också kabeltrafik i Östersjön och delar med sig till USA och andra allierade av detta material.

Och det amerikanska NSA:s förmåga känner vi ju till, bland annat som en följd av Edward Snowdens avslöjanden.

Snowden visade hur det amerikanska NSA begick illegal underrättelseverksamhet mot allt och alla (och för det avslöjandet blev han som bekant persona non grata i hemlandet).

Jag påminner mig att Sverige tillsammans med Storbritannien – i kölvattnet av Snowdens avslöjanden – inlade veto mot att EU skulle utreda USA:s underrättelseverksamhet. Det var under Bildts tid som utrikesminister.

Att svenska politiker inte kommer att utvisa några danska eller amerikanska diplomater som en följd av det aktuella avslöjandet, kan vi vara säkra på.

Lite jobbigt är det att ingen ens orkar hyckla upprördhet.