Blyerts och blad

Tillsammans med tre kollegor – Olof Petersson, Göran Sundström och Johannes Lindvall – har jag skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter om Coronakommissionens syn på hur regeringens styrning har fungerat under pandemin (länk här).

Länken ligger antar jag bakom betalvägg så jag ska sammanfatta våra argument.

Kritiken från kommissionen är att Folkhälsomyndigheten i alltför hög grad har hållit i taktpinnen, och att regeringen i början av krisen kraftfullt borde ha tagit ledningen.

Kommissionen menar att regeringen ”okritiskt” godtog myndighetens bedömningar. Det senare kan den dock inte belägga. Kommissionen egna beskrivningar visar att regeringen hade mycket intensiva kontakter med sin expertmyndighet.

Kommissionen menar att regeringen i inledningen av krisen borde ha tillskapat ett nytt rådgivande organ för att inte bli så beroende av sin myndighets bedömningar.

Det är dock märkligt menar vi att tänka sig att en regering i början av en plötslig kris överger den rådande modellen för styrning som finns, och bygger upp en parallell organisation.

Den grundläggande styrningen av hur verksamheten ska bedrivas (organiseringen och regleringen) har ju skapats långt i förväg, dvs. långt innan coronapandemin nådde Sverige.

Med erfarenheter från pandemin är det förstås klokt att framöver fundera igenom styrningen, men att redan i ett inledningsskede av pandemin skapa parallella organisatoriska strukturer är oklokt.

En annan slutsats i kommissionens rapport som vi ifrågasätter är den om hur staten ska ledas under en allvarlig samhällskris i fredstid. Kommissionen vill inrätta en ny central instans för krisledning med omfattande uppgifter.

Detta innebär ett tydligt avsteg från den ansvarsprincip som gäller idag och som säger att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden också ska ha det i en krissituation.

Kommissionens utgångspunkt att regeringen inte ska kunna lita på sina myndigheter inom ett politikområde just när deras expertis behövs som bäst är – milt uttryckt – egendomlig.

Sammantaget menar vi att den svenska förvaltningsmodellen, när det gäller relationen mellan regering och myndigheter, har visat sig fungera även under de svåra påfrestningar som den har ställts inför under pandemin.

Det vidriga ryska anfallet på Ukraina har gjort att det mesta har hamnat i skuggan av kriget. Ett exempel är Coronakommissionens slutbetänkande.

Det avlämnades i fredags och blev inte alls lika uppmärksammat som det annars skulle ha blivit.

Säkerligen kommer det ändå framöver att bli intensiva diskussioner om Coronakommisionen.

Många av kommissionens analyser och rekommendationer har varit värdefulla (det här är det tredje betänkandet). Särskilt gäller det betänkandet om tillståndet i äldreomsorgen.

Jag blev dock bekymrad när jag läste kommissionens avslutande analys av vad som gjordes under pandemin och vad som borde ha gjorts.

Det är mycket där som skaver och som jag inte alls håller med om. En del kommer jag att återkomma till framöver, men jag ska ta upp några punkter här.

I grunden menar kommissionen att vi har klarat oss bra genom pandemin. Det gäller både ekonomin och smittspridningen.

När kommissionen presenterar hanteringen på det ekonomiska området är också känslan av halleluja påtaglig. Genom kraftfulla och tidiga insatser hölls hjulen igång. Pengar var inte längre något problem. Framförallt lovordas Riksbankens kraftfulla agerande.

När det gäller hanteringen av smittspridningen klagar däremot kommissionen på senfärdighet och bristande handlingskraft. Folkhälsomyndigheten och dess chef får sig några rejäla kängor. Massiv kritik riktas mot regeringen för att den inte tydligt visade att det var den som höll i taktpinnen.

Kommissionen gör en stor poäng av det som den kallar två vägval: det snabba och kraftfulla inom det ekonomiska området (som i hög grad Riksbanken stod för) mot det mer eftertänksamma och kunskapsbaserade när det gällde smittspridningen (som Folkhälsomyndigheten stod för).

Riksbanken är en myndighet som det inte går att utkräva politiskt ansvar av, och där politiker har instruktionsförbud. Dess agerande – som i stor utsträckning ägde rum utanför det som utgör dess egentliga mandat – framhålls av kommissionen som föredömligt.

Samtidigt får den myndighet – Folkhälsomyndigheten – som under hela pandemin har diskuterat sina bedömningar med regeringen och som har agerat utifrån de lagar och instruktioner som finns, massiv kritik.

Det är märkligt att kommissionen ställer vägvalen inom dessa båda områden mot varandra: lovordar det ena och underkänner det andra.

Kommissionen menar att regeringen borde ha använt sig av en försiktighetsprincip när det gäller smittskyddet, dvs. i praktiken att man borde ha frångått Smittskyddslagens bestämmelse att ”smittskyddsåtgärder skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och får inte vara mer långtgående än vad som är försvarligt med hänsyn till faran för människors hälsa.”

Kommissionens kritik mot regeringen är att den lät expertmyndighetens bedömningar av olika åtgärders konsekvenser vara vägledande, och inte tidigt i pandemin agerade tillräckligt kraftfullt. Vetenskap och beprövad erfarenhet var, enligt kommissionen, nämligen något som man inte borde luta sig emot i den situation som uppstod.

Kommisionen säger att det var bra att vi inte genomförde tvingande nedstängningar, men hade dess förslag förverkligats skulle det nog ha blivit så.

Att desavouera den egna myndigheten, att tona ner betydelsen av erfarenheter och vetenskaplig kunskap och att visa ett kraftfullt politiskt ledarskap – allt detta skulle säkerligen ha inneburit en nedstängning av skolor och av andra delar av samhället.

Det var ju det som frågan gällde där och då – i mars 2020 – och det var ju det som de flesta andra länder gjorde (länder som kommissionen menar att vi borde ha inspirerats av).

Sverige var unikt i det att vi inte stängde ner utan litade på människors förmåga att agera omdömesgillt även utan tvingande regler. Och den policyn – det har kommissionen rätt i – emanerade från Folkhälsomyndigheten och den expertkunskap som fanns där.

Nu försöker kommissionen säga att det var klokt att inte stänga ner (den har väl i efterhand insett att det nog var korrekt att inte göra det). Men med de av kommissionen förordade handlingslinjerna, skulle vi i mars 2020 ha fått någon form av lockdown.

Självfallet finns det mycket som skulle ha kunnat gjorts annorlunda under pandemin. Jag har tidigare (artikel i Organisation & Samhälle) argumenterat för att regeringen lite mer kraftfullt borde ha berättat varför den tyckte att det var riktigt att följa vetenskap och beprövad erfarenhet.

Men huvudsakligen har smittskyddsarbetet gått till på det sätt som det i förväg var tänkt. Myndigheten har givits en viktig roll, men den har också under hela pandemin tvingats att argumentera för sina uppfattningar (på ett sätt som den av kommissionen lovordade Riksbanken förstås aldrig har behövt göra)

Regeringen har varit väl insatt i myndighetens bedömningar och övertygats om att de har varit välgrundade. Om så inte hade varit fallet hade den naturligtvis kunnat göra som de nordiska grannländerna och kört över sin expertmyndighet. Inga formella regler hade hindrat detta (i fallet Riksbanken hade det varit omöjligt)

Mycket hade förstås kunnat göras annorlunda, men det var på det stora hela både förståeligt och klokt att Regeringen och Folkhälsomyndigheten agerade som de gjorde. En politisering av frågan och en uttalad misstro visavi myndighetens expertkunskap (och uppbyggandet av en konkurrerande expertis i Regeringskansliet) skulle knappast ha varit ändamålsenlig.

Det finns mycket i kommissionens betänkanden som förtjänar att tas vidare i ett reformarbete, men det gäller inte dess analyser och förslag när det gäller styrningen.

Där har kommissionen hamnat alldeles snett.

På disputation i Uppsala idag eller i alla fall med via Zoom. Gemytlig tillställning.

Jag hade sällskap av mer än hundra andra, och en del fanns också på plats fysiskt i Universitetshuset.

Avhandlingen heter Lutherhjälpen som försvann (här kan den läsas). Författare är Anders Wejryd, före detta ärkebiskop (tiden mellan Hammar och Jackelén) och en av de ansvariga för att den försvann.

Lite bakgrund … Lutherhjälpen var en frivillig hjälporganisation med starkt lekmannainflytande. Omfattande lokalt engagemang. Mycket gjordes men framförallt samlade organisationen in en hel massa pengar till hjälpverksamhet.

Samarbete skedde med Svenska Kyrkans mission. Under slutet av förra seklet och i en process som fullbordades 2008 slogs de båda verksamheterna samman.

Det rörelseorienterade (Lutherhjälpen) inordnades i en centralistisk och monolitisk struktur (den svenska kyrka som nyss hade lämnat staten).

Lutherhjälpen försvann och den verksamhet som bedrevs kom att heta Svenska kyrkans internationella arbete (idag heter det Act, Svenska kyrkan).

Kyrkan inspirerades tydligen i hög grad av tidsandans krumbukter och diskuterade det ovan sagda som en förändring av sitt varumärke, dvs. de ägnade sig åt det som företagsekonomer brukar kalla branding.

Historien om Lutherhjälpen känns igen från andra områden där det uppstår spänningar mellan frivillig rörelse och professionell byråkrati. Vår tid är som bekant en där det senare tenderar att vinna.

Det är den här processen – Lurtherhjälpens försvinnande eller uppgående i den svenska kyrkan – som Wejryd har skrivit en avhandling om.

Att han själv var en viktig aktör är självfallet ett problem, även om han inte är  först i den här genren (Gahrton och Mundebo är två andra exempel).

Opponenten – norrmannen Kjell Nordstokke – plågade Wejryd en  del om det metodologiska (det autoetnografiska), och om frånvaron av ett mer sammanhållet teorikapitel. Det saknades, menade opponenten, ett teologiskt ramverk.

Annars handlade diskussionen i hög grad om möjligheten att bibehålla kritiska rörelser och ”en profetisk dimension” i en monolitisk och centraliserad maktstruktur.

Opponenten – som bekände sig som aktivist i den norska varianten av Lutherhjälpen – ställde en rad frågor om detta.

Wejryd menade att man (han?) inte i tillräcklig utsträckning hade värnat det rörelseinriktade, och att det nog skulle ha varit klokt att behålla namnet Lutherhjälpen.

Intressant samtal, även för den teologiskt obevandrade. Men lite kändes det väl som när Ingemar Mundebo försvarade sin avhandling om styrsystemen i staten, dvs. de styrsystem som han själv som budgetminister rådde över.

Kanske hade jag förväntat mig någon eldfängd extraopponent. Jag har i bloggosfären läst en hel del som kritik, men väldigt lite av det förmedlades under disputationsakten.

Inte heller Upsala Nya Tidning har var jag kan se skrivit någonting om Wejryds avhandling. Lite märkligt eftersom UNT annars uppmärksammar både stort och smått av sådant som utspelas i Pelle Svanslös stad.

Under hela hösten, och särskilt nu till jul, har jag fått en massa uppmaningar om att skänka pengar.

Nästan alla är från frivilligorganisationer som UNHCR, Röda Korset, Amnesty, Rädda Barnen och så vidare.

Lätt att förstå eftersom dessa organisationers verksamhet i stor utsträckning bygger på gåvor.

Men den som under året har sällat sig till skaran av behövande är – hör och häpna – Handelshögskolan i Stockholm.

Jag pluggade där och har fina minnen av mina år som doktorand och ung forskare. Det bedrivs också idag en hel del bra forskning och undervisning på lärosätet.

Men det är en jämförelsevis rik högskola. Jämfört med alla lärosäten som jag har varit på saknades det sällan resurser på Handels. Det mesta av pengarna på högskolan kommer ifrån näringslivet och ”rikingar”, slussat genom Handelshögskoleföreningen, diverse donationer och stiftelser.

En del kommer från staten (för ekonomutbildningen) och jag tror heller inte att högskolan betalar någon hyra till staden för tomten vid Sveavägen.

Jag tillhör således numera kretsen av alumner som erbjuds att visa sitt stöd genom att direkt donera pengar till verksamheten.

Det är förståeligt att högskolan strävar efter att stärka finanserna.

Men det känns lite märkligt att – samtidigt med vädjanden från hjälporganisationer av olika slag – få dessa böner om bistånd från någon som redan är privilegierad.