Tidöavtalet. En överenskommelse för Sverige. Idag kom den. Högerpartiernas gemensamma manifest.
Sorglig läsning. Sverigedemokraternas migrations- och kriminalpolitik kommer om några dagar att bli den svenska regeringens.
Det finns inga förslag som gör att man skulle kunna komma tillrätta med den alltmer segregerade skolan.
Skattesänkningar annonseras … liten insikt om att vi är på väg in i en lågkonjunktur, där skatteintäkterna i kommuner och regioner snabbt kommer att minska.
Och vad händer då med satsningen på primärvården och den utlovade tandvårdsreformen?
Lite mer triviala konstigheter finns: en svensk kulturkanon ska tas fram (suck). Och – kanske mest nipprigt av allt – ”… ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn”.
Jag noterade att pandemin inte alls nämndes på de 62 sidorna. Lite märkligt att hanteringen av pandemin och Coronakommissionens tre betänkanden inte har satt några spår alls.
Ordet utredning används 42 gånger, vilket väl antyder hur en del konflikter har hanterats.
Intressant är också – vilket nog säger en del om bräckligheten i regeringsbygget – att man i överenskommelsen måste skriva in att samarbetspartierna ska ” … tala respektfullt om varandras företrädare”.
Liberaler i riksdagen får uppenbarligen framöver inte säga sin hjärtas mening (om nu den till äventyrs skulle vara ringaktande) om Jomshof, Kronlid och Söder.
Mycket finns att säga om de de organisationslösningar – bland annat de så kallade samverkansprojekten – som skisseras i överenskommelsen (jag får i senare blogginlägg återkomma till detta).
Spridda funderingar om avtalet såhär på fredagskvällen, men två är väl särskilt påtagliga.
Den ena är att ett nationalistiskt, antiliberalt parti idag har blivit en del av den verkställande makten; en del av den regering som styr riket. Det kommer i praktiken att vara en del av regeringen: visserligen inte med i det yttre men väl i det inre kabinettet.
Den andra känslan är lika olustig. Det är verkligen ledsamt – och ovärdigt en regering – med ett program som tydligt pekar ut människor som kommer från andra länder som ett problem för Sverige.
Hur kunde vi hamna där?
Torsdag och fredag i veckan medverkade jag vid en forskningskonferens på Stockholms universitet (Aula Magna).
Det mesta under konferensen skedde i parallella seminarier, men det erbjöds också tre så kallade keynotes, dvs. föreläsningar som alla kunde lyssna till.
Jag har blivit belönad med utmärkelsen ”För Nit och Redlighet i rikets tjänst”.
Tidigare fick en del – de som hade bättre tjänster och tjänade mer – lite finare och dyrare belöningar. Vissa kunde till och med få ordnar.
Under en betydande del av min barndom bodde jag i Norrköping (vilket väl har framgått för bloggens mer flitiga läsare).
Kolmården är väl värt ett besök … stort utrymme för djuren (jämfört med andra djurparker). Njutbart att promenera runt i skogen och på en del platser underbar utsikt över Bråviken.
Njutbar helg. Det var bambafint, som Olof skulle uttrycka det.
Första semesterveckan är över. Här är en ”best of”-lista från Gotland
Bästa kyrka: svårt val men det får bli Källunge. Från 1100-talet. Tornet och långhuset (som synes ganska kort) byggdes i romansk stil. Något århundrade därefter fick någon storhetsvansinne och byggde ett gigantiskt gotiskt kor. Denne fick sedan förmodligen kalla fötter när danskarna härjade på ön, så nu står kyrkan där som ett udda minne av historiens ombytlighet.
Bästa måltiden: den stekta strömmingen på Bakfickan vid Stora Torget i Visby är svårslagen. Störst konkurrens från Hamnkrogen i Katthammarsvik (också strömming men inlagd) och ett par middagar på den mysiga bistron i Burs (inom cykelavstånd).
Bästa växt: jag är ganska svag för synen av stora röda vallmofält, men kanske får det ändå bli mängden av blåeld vid Närsholmen.
Det var ett sedan jag var på Fotografiska men i helgen blev det av.
Utställningen är full av ikoniska bilder av alla möjliga kända musiker, skådespelare (O’Neill hängde mycket med skådisar i Hollywood), modeller, idrottare och andra.
Jag vet inte riktigt. Det är bra bilder … en del fantastiska. Och det är bilder av kända och ofta snygga människor (en del blev kända eftersom de var snygga).
”Nu gör jag enbart sånt som är kul”, sa jag till någon som frågade om läget.
Ungefär så ser arbetslivet ut just nu. Är allt det här så kul då?
På Rue St. Sulpice bredvid kyrkan (ni vet den från DaVincikoden) stod han där. August, skulpterad av Carl Eldh (en ny gjutning).
Hade hon avstått från att ställa upp och istället låtit rösterna gå till Jean-Luc Mélenchon hade vi sluppit Marie Le Pen som presidentkandidat. Större marginal var det inte mellan Le Pen och Mélenchon i den första omgången.
Första utlandsresan på ett par år. Senast var det en konferens i Lausanne.
OECD betalade då. Jag insåg inte den gången borde ha bytt biljetten i first business class mot en ekonomibiljett, och använt mellanskillnaden (åtskilliga tusenlappar) till roligheter i Paris.
Nu har jag fått den fjärde vaccindosen från Moderna. Eller … det visade sig att det jag fick var en halv dos. Påfyllning.
Blyerts och blad 