Blyerts och blad

Det råder osäkerhet om klimatpolitikens status sedan den nya regeringen (genom att lägga ner miljödepartementet) markerade att klimat- och miljöpolitiken ska ses som underordnad näringspolitiken.

Det gäller att vara uppmärksam på vad som sker. I veckan kom en rapport från Statskontoret som handlar om styrningen av klimatpolitiken. 

Statskontoret, som är regeringens egen utredningsmyndighet, har utvärderat regeringens styrning av myndigheterna inom klimatområdet … och ställt frågan om styrningen är ändamålsenlig.

Rapporten är läsvärd (här finns en länk).

Slutsatsen är att det är mycket som behöver förändras för att myndigheterna ska kunna agera på ett klokt sätt.

Myndigheterna vet visserligen vilka uppgifter de har och menar att de har tillräckligt med kapacitet och kompetens, men att det skulle behövas långsiktiga och mer tydliga instruktioner från regeringen.

Det saknas överblick över vad som görs inom klimatområdet. Mängder av uppdrag, men det saknas en helhetsbild. Myndigheterna vill få feedback från regeringen, men får sällan det.

Den klimatpolitiska handlingsplanen uppfattas inte vara ett styrande dokument.

Statskontoret tvivlar på Regeringskansliets kapacitet, och föreslår därför att myndigheterna själva ska komma med förslag om hur de nya instruktionerna skulle kunna se ut.

Statskontoret vågar sig också på att föreslå en del förändringar när det gäller Regeringskansliets inre organisering. Om det inte sker ändringar där, kommer inte någonting att bli så mycket bättre.

Det bör finns en klimatanalysfunktion ” … för att förbättra regeringens förmåga att beställa och ta hand om underlag från myndigheterna”.

Det bör också på hög nivå i regeringen (statsråd- eller statssekreterarnivå) finnas en aktiv samordnande funktion som arbetar med att få in klimatfrågan i alla relevanta politikområden.

Det har sagts förr, men behöver sägas igen:

Regeringskansliet är inte organiserat för att på ett klokt sätt kunna hantera frågor som spänner över flera olika politikområden, och där det är nödvändigt att agera utifrån ett långsiktigt perspektiv.

Mycket behöver förändras, skriver Statskontoret, ”… om regeringen vill få genomslag för klimatfrågan i sin samlade politik”. Notera att man skriver ”om”.

För att nå målen behöver regeringen ”… verka för att beslut ska fattas om ytterligare åtgärder och styrmedel som minskar utsläppen av växthusgaser på både kort och lång sikt”.

Det låter som att Statskontoret inte riktigt är övertygad om att regeringen verkligen vill detta. Kanske har man lyssnat på finansministerns uttalande om möjligheterna att nå klimatmålen: ”Gör vi inte det, så gör vi inte det.”

”Politics takes both passion and perspective”, som Max Weber en gång uttryckte det. Både vilja och förmåga.

Det behöver göras en hel del för att förbättra förmågan, och här kommer Statskontoret med många förslag.

Men den fråga som ligger och bubblar och gör sig påmind (faktiskt både på och mellan raderna) är hur det egentligen står till med viljan. Vad vill regeringen egentligen med klimatpolitiken?

Nyligen firade vi Förvaltningsakademins första 10 år med en välbesökt konferens på Södertörn.

Under eftermiddagen presenterade vi en ny bok: Förvaltningen i samhället. Jag har redigerat den tillsammans med Anders Ivarsson Westerberg.

Vi tyckte att jubiléet skulle vara ett lämpligt tillfälle att samla ihop en del erfarenheter från forskningen (det är faktiskt den tionde boken i vår bokserie hos Studentlitteratur).

Direktiven till forskarkollegorna/författarna var att de skulle skriva om något som de forskade om och brann för. Vi beställde 10-12 sidor läsvärd text utan onödig vetenskaplig jargong.

Vi fick god respons. Boken innehåller 20 korta och intressanta kapitel, så det har blivit ett aptitligt smörgåsbord av texter.

Forskarna som har skrivit är hemmahörande i olika ämnen: offentlig förvaltning, statsvetenskap, organisationsteori, företagsekonomi, sociologi, offentlig rätt … men där finns också språkvetare och historiker.

Som ni förstår är det mångvetenskap på riktigt.

Boken genomsyras av idén om hur betydelsefullt det är med en duglig och pålitlig förvaltning.

Det är särskilt viktigt att i tider som dessa påminna sig om att en sådan förvaltning utgör en slags samhällelig nationalklenod. Något att vara rädd om.