Blyerts och blad

Vi har varit iväg på en tur i västra Bergslagen. Hyrde via Airbnb en liten stuga i Pershyttan utanför Nora.

I Pershyttan finns en väl bevarad industrihistorisk miljö: en gruv- och hyttby med bland annat en masugn från mitten av 1800-talet. Mycket fin miljö. Ett besök i Pershyttan kan verkligen rekommenderas.

Vi försökte leta upp bra sommarcaféer i trakterna där vi var (med viss hjälp av White Guide). ”Bäst i test” hos oss blev ett fantastiskt bageri och fikaställe som heter Hjulsjö 103. Det ligger Hällefors, 45 minuters bilfärd norrut från Nora.

Hjulsjö 103 är ett gårdsbageri som enbart använder lokala (och ekologiska) spannmål. Godare bröd är svårt att tänka sig. Hjulsjö 103 är värt en lång, lång omväg. Öppet på fredagar och lördagar året om. Kolla in hemsidan här.

I Hällefors hittade vi också en liten fin park med fyra skulpturer av Carl Milles i ett relativt nybyggt bostadsområde (en större samling Milles finns enbart på Millesgården). I Millesparken finns bland annat ”Guds Hand”.

Så det blev en kulturresa bland bergsmansbyar, gårdsbagerier och skulpturparker. Mycket värt att se och att smaka på. Och då har jag inte ens nämnt glassen på Selma G i Nora … eller den skumpiga färden genom ekoparken Kilsbergen.

Vi fortsatte resan genom gamla danska områden. På Hallands kulturhistoriska museum i Varbergs fästning finns en karta från 1629 över det som då utgjorde Danmark.

Halland, Skåne och Blekinge är fortfarande danskt. I frederna vid Brömsebro och Roskilde – senare under 1600-talet – skulle sedan landgränserna ritas om så att de ser ut som idag.

Den stora attraktionen i muséet – det som vi kom dit för – är Bockstensmannen, dvs. den människa från mitten av 1300-talet som hittades i en mosse i närheten av Varberg (och som förmodligen hade blivit ihjälslagen).

Unikt med Bockstensmannen är den välbevarade klädedräkten. Det går att se hur en någorlunda välbeställd man under medeltiden kunde vara klädd. Annat speciellt är att flera pålar hade slagits genom kroppen, förmodligen för att den döde inte skulle kunna gå igen.

Från fästningen tog vi den fina strandpromenaden söderut och blickade ut över Kattegatt. Efter sisådär 20 minuters vandrande tog vi oss över järnvägsrälsen till Hotell Havanna, ett av Lasse Didings hotell i Varberg.

Diding är kommunist och äger två profilerade hotell i stan: Gästis och Hotell Havanna. Havanna (hotellet alltså) är fullt av attiraljer från Castros Kuba. Är man förtjust i rom och cigarrer finns det en hel del att välja på.

Det var Diding som – när kommunen som brukligt är ville tjäna lite pengar på att döpa om sin fotbollsarena – erbjöd sig att punga ut med dryga halvmiljonen för att få döpa om Påskbergsvallen till Leninstadion.

Kommunpolitikerna tyckte inte att det var en bra idé. Diding erbjöd sig då istället att skänka motsvarande pengar till Varbergs ungdomsidrott, såvida arenan fortfarande fick heta Påskbergsvallen.

Så blev det inte. Nu heter den – ooriginellt nog – Varberg Energi Arena. Jag antar att varbergarna fortfarande kallar den för ”Vallen”.

Medan Söderköping hade sin storhetstid på 1300-talet, hade Karlskrona det några hundra år senare.

I Roskildefreden 1658 fick Sverige bland annat Skåne och Blekinge. Karlskrona grundades strax därefter på Trossö av Karl XI i militärt syfte med flottbas och befästningar.

Det gällde att hålla dansken kort.

Karlskrona byggdes som en tänkt framtida huvudstad i en svensk stormakt. Dess betydelse minskade dock i takt med att stormaktsambitionerna ”tonades ner”.

Karlskrona är en fin stad att promenera runt i. Vid det stora torget (faktiskt uppseendeväckande stort) står den tjusiga Fredrikskyrkan (bilden), och påminner inte så lite om ett italienskt renässanspalats.

Efter bilresan var det också skönt att i eftermiddagssolen nere vid Fisktorget kunna njuta av en skeppslager från ett lokalt bryggeri.

Vi hittade senare en glest besatt restaurang. Dess normala kundkrets under sommaren brukade, enligt kyparen, bestå till 50% av danskar och till 15 % av tyskar.

Staden byggdes för att hålla danskarna på betryggande avstånd. Nu – några hundra år senare – vill stadens invånare ingenting hellre än att välkomna så många danskar som möjligt.

Det blev en lokal blekingsk specialitet till middag för mig: isterband från Wiktor Olssons Slakt- och Chark i Bräkne-Hoby. Maria åt en sallad.

Söderköping var länge en av landets viktigaste städer.

År 1235 grundades ett franciskanerkloster, enbart 25 år efter det att Franciskus av Assisi hade grundat sin orden av gråbröder.

Runt år 1300 var staden politiskt nära nog  jämbördig med Stockholm. I staden kröntes såväl kungar som drottningar.

Drottning Margareta av Danmark hängde också en hel del i Söderköping.

Efterhand tappade staden i betydelse. Det huvudsakliga skälet var landhöjningen. Det gick inte längre att segla in djupgående båtar via Slätbaken, och den nya hamnstaden i räjongen kom istället att bli Norrköping.

Numera är Söderköping en idyllisk semesterstad,  känd för Göta kanal, glassförsäljning och Söderköpings Brunn (som dock visade sig ha stängt ner verksamheten för sommaren av Covid 19-skäl).

Istället för att dricka brunn, fick vi alltså dra vidare söderut. Nästa anhalt på resan  blev Stensjö by, i Döderhults socken, nära Oskarshamn.

Stensjö är något så ovanligt som en oskiftad by. Bönderna på plats protesterade mot skiftesreformerna 1815-1816 så de genomfördes inte … vilket fick till följd att alla gårdar kom att ligga kvar samlade i byn.

Allt hade säkert förfallit om inte Vitterhetsakademin – på initiativ av den från socknen bördige Erik Stensiö – finansierade en renovering och restaurering av bebyggelse och omgivningar.

Nu är hela byn ett mycket fint bevarat kulturreservat. Det är lätt att förstå att Stensjö användes vid inspelningarna av såväl Emil i Lönneberga som Barnen i Bullerbyn.

När jag var barn var sommarens höjdpunkt att åka runt i Sverige (i de södra delarna … aldrig längre norrut än Dalarna) och tälta.

Det var vad familjen hade råd med, och det var fantastiskt. I bilen satt jag med Vägboken och höll koll på hur vi skulle åka, var vi skulle stanna för att se något stenröse, skeppssättning eller liknande.

Vi badade, spelade fotboll och åt raketost. Allt var förenat med en stark känsla av frihet.

Hela familjen sov i ett litet innertält. När det regnade var pappa ute och grävde kanaler så att vi inte skulle flyta iväg.

Flera somrar var vi på Öland, någon sommar på Gotland (brorsan och jag tog autografer av Kurre Hamrin i sanddynerna i Tofta), någon i Bohuslän, några i Skåne och någon i Dalarna (autograf av Toini Gustavsson i Orsa).

Lite samma frihetskänsla infann sig för någon dryg vecka sedan när vi tog bilen söderut. Det huvudsakliga målet var att tillbringa några dagar med Linnea, Micke och tvårige Olof i Malmö.

Vi skyndade inte iväg utan stannade på några ställen och sov över, dock inte i tält den här gången.

Första stoppet var Söderköping. Det är nästan min barndoms hemtrakter (min farmor och farfar bodde där), så jag har hängt vid kanalen tidigare.

Söderköping är en idyllisk stad, numera tydligen mest känd för sina glassar. Höjdpunkten för oss var dock inte dessa, utan caféet utanför S:t Laurentii kyrka.

Inga snöda vinstintressen där inte. För 20 kronor fick man kaffe och en rejäl fikatallrik (bilden).

Och allt inmundigades, som synes på bilden till vänster, i enlighet med Folkhälsomyndighetens anvisningar.

Nu är den veckan på året då honungsrosen blommar (se bilden till höger).

Som det står på odlarsidor på nätet belönar rosen sin ägare med överdådig blomning. Så är det verkligen.

Vissa sägs planera sin semester efter rosen. När den blommar åker man ingenstans. I år är det hursomhelst inget problem, eftersom vi inte ska resa så mycket den här sommaren.

Så nu kan vi njuta av prakten, dofterna och surret från alla bin. Allt verkar frid och fröjd …

… men bakom idyllen döljer sig faktiskt en illasinnad ockupation. På bilden anas det säkert hundraåriga äppelträd som rosen har satt sina taggar i.

Utan någon skam alls använder rosen trädet som en slags spalje. Med sina taggiga grenar har den sugit sig fast och tagit trädet i besittning.

Visst är den både vacker och väldoftande, men vi låter oss inte luras. Att befria äppelträdet från ockupationsmakten ska bli höstens projekt i trädgården.