Blyerts och blad

Sista boken av de Augustprisnominerade: Eländet av Andrzej Tichý.

Genre: socialrealism.

En cellist står i centrum av Malmö vid kanalen och väntar på sina kompisar. De ska åka till Köpenhamn och gå på konsert.

När han står där dyker en uteliggare upp och ber om pengar, och det triggar igång minnen från (det som kan anta är) tidigare skeenden i cellistens liv.

Texten ändrar karaktär. När fragmenten från ett annat liv dyker upp väller texten fram i ett enormt ostoppbart flöde … våld, droger, misär och elände.

Deppigt. Mollstämt. Cellisten har uppenbarligen lyckats med att lämna eländet bakom sig, men det tränger sig ändå hela tiden på.

Suggestivt berättat, om än att det efter ett tag blir lite monotont.

Eva Johansson i Svenska Dagbladet skrev att resultatet är: ” …  en sorts socialrealistisk hallucination, som ett ångestskri ur rännstenen tonsatt av John Cage.”.

Precis när jag höll på att läsa Noréns självbiografi publicerade Kerstins Ekman ett inlägg i DN om författaren som alkemist, som kändes som en slags kommentar till alla Norénare.

Där säger hon till en fiktiv författare: ”För guds skull: hitta på! Hitta på något åt mig att arbeta med! Jag vill inte fastna i din egosump. Du ska inte bli en autosugare. För då vill jag inte ha med dig att göra.”

Det är tredje delen i Lars Noréns dagboksserie som blev Augustnominerad i år. Oändliga flöden av text. 1600 sidor, vilket ändå är lite mindre än del 2 som hade över 2000.

Jag har inte läst de första dagböckerna, men förstått att de har utgjort obligatorisk läsning för många i hufvudstadens kulturella salonger. Om inte annat så för att se ifall de själva är omnämnda, och på vilket sätt.

Vad ska man säga? Visst kan människan skriva och visst finns det tänkvärdheter, men det är långa transportsträckor mellan guldkornen.

Beundrande skriver han någonstans att ”… minsta uppgift, minsta anteckning från Kafka finns bevarad och samlad. Nu har man också gett ut en volym som består av meningar som han själv har strukit.”. Jojo.

Han lyckas med att dramatisera sitt liv. Han ger dagböckerna pregnanta titlar: Arbete (del 1); Avsked (del 2) och Ålderdom (del 3). Den fjärde dagboken ska tydligen heta Död.

Det är fina skildringar av relationen till yngsta dottern (som är i förskoleåldern), men man kan ju undra vad hon i framtiden kommer att tycka om att få sin barndom skildrad på det här sättet (något som också författaren undrar då och då).

Norén läser ständigt. Han har sina favoriter: Heidegger, Rilke, Gadamer, Celan, Hölderlin och några andra. Medvetet har han avstått från andra: Homeros, Borges, Tolstoj, Philip Roth, Naipaul etc.

På många sätt är det ett ganska instängt liv som beskrivs. Lite sorgligt. Såhär skriver han om döden:

”Hur mycket dikt blir inte till av fruktan för att inte längre existera. Jag bryr mig inte om vad man anser vara viktigt idag, och jag förstår att man inte heller intresserar sig för mig och min verksamhet. Allrahelst som jag döljer den.”

Jag tolkar ändå hela projektet som att Norén menar att den egna vardagens vedermödor (egosumpen skulle Ekman kanske säga)  är angelägna att föreviga. Och så kanske det är.

Det finns säkert många litteraturvetare som ingenting hellre vill än att n-vivoisera de Norénska bokstävlarna.

Men vi andra förtjänar nog lite bättre.

Leif Zern har skrivit träffande om dagböckerna att: ”Förr anklagades litteraturforskarna för att rota i författarnas tvättnotor. I dag är det författarna själva som auktionerar ut sitt lortiga linne till högstbjudande.”

PS  Jag klarade inte att ta mig igenom allt … läste några hundra sidor, skummade ytterligare ett par och slutade sedan. Så jag kan ha missat något.

Vad ska man egentligen säga om Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna, dvs. den bok som juryn valde ut som den bästa av de sex nominerade?

Egensinnigt och väl skrivet är det. Det tar lite tid att smälta innehållet, men visst är det en bra bok.

Den får en att tänka på vad man läser (på ett bra sätt bör jag väl tillägga) och har ett driv som gör den svår att lägga ifrån sig.

Ellinor, som är berättaren i den första av tre delar, säljer sig själv i skrift på en dejtingsajt som ” … trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man.”

Hon träffar som en följd av detta föga förvånande en obehaglig typ, en excentrisk litteraturkritiker vid namn Calisto, som våldför sig på henne.

Ellinor har visserligen lärt sig att slåss i sin ungdom (av sin dåvarande kärlek, Johnny), men det hjälper föga. Hon funderar på att hämnas genom att slå ihjäl Calisto, men bränner istället upp det enda exemplaret av ett bokmanus som finns i hans villa.

Manuset som därigenom går förlorat för världen är skrivet av Calistos favoritförfattare Max Lamas och heter … De polyglotta älskarna.

Ellinor blir frivilligt kvar i Calistos hus (en av de svårbegripliga handlingar som boken är full av), hittar dennes samling av böcker av Michel Houllebecq och läser fascinerat.

Houllebecq karakteriseras som ett äckel, men ett intressant sådant. Boken vimlar för resten av pretentiösa och osympatiska män.

Wolff lägger lager på lager av historier, och väver dem samman på ett säkert sätt. Max Lamas är berättare i den andra delen, och Lucrezia Latini Orsi (italiensk markisinna) i den tredje.

Det är denna Lucretia som Max Lamas skildrar i De polyglotta älskarna. Att vara polyglott är att vara flerspråkig.

Kanske handlar romanen mest om det ofullbordade språket. Lamas, vars berättelse går upp i rök, drömmer om kvinnor som – förutom att vara vackra – kan tala alla hans språk.

Lina Wolff konstruerar skickligt sina historier. Det handlar om makt, våld och (kanske) om en längtan efter kärlek. Historien är dessutom av någon anledning fylld av speglar. När Calisto våldtar Ellinor sker det exempelvis på en bädd av spegelskärvor.

Alla verkar spegla sig i varandra.

Tredje boken ut är den enda diktsamlingen bland de Augustprisnominerade: Ann Jäderlunds  djupa kärlek ingen.

Jag har en del favoriter bland poeter, men aldrig fastnat för Jäderlund.

I slutet av 1980-talet hamnade Jäderlund ofrivilligt i centrum av en debatt om det överhuvudtaget var möjligt att läsa modern poesi, dvs. sådan poesi som den jäderlundska.

Det var den så kallade obegriplighetsdebatten.

Nåja, Jäderlund uppskattas numera av många. Mikael Timm på Sveriges Radio (som jag gärna lyssnar på) är en beundrare av ” … den vackra vardagen och de märkliga mellanrummens poet”.

När Jäderlund i en antologi skulle hylla folkbiblioteken som fenomen gjorde hon det med fyra ord: Själens kyrka  Alltings rum. Det går nog inte att få till det snyggare.

Så här kan det låta i djupa kärlek ingen när det är som bäst:

Vad ska vi göra

med allt det

vi inte vet

Det som inte finns

kryper in i allting

och tar dess plats

Allt är inte lika omedelbart. Jag har haft boken med mig ett tag och läst när jag har haft möjlighet. Den är skriven med en slags bruten syntax, och utan skiljetecken.

Jag har ibland undrat om orden verkligen kommer i rätt ordning.

Jäderlund förmedlar på något sätt sinnesintryck av världen utan att först inordna dem i någon logisk struktur. Det är lite som att ” …så här uppfattar våra sinnen världen innan vi begreppsliggör den”.

Obegripligt? Nja, snarare obegreppsligt. Kanske är det avsikten. Det får en i alla fall att fundera.

Therese Bohmans bok Aftonland handlar om en nyskild professor i konstvetenskap, Karolina, som känner sig mol allena.

Runt de 40 har hon relativt nyligen lämnat sin man, och med det (antar hon) möjligheten att skaffa en familj. Biologin är obönhörlig.

Ingen av männen som hon lockas av eller lockar till sig (en hel hoper i boken) skänker någon egentlig tröst. Ensamheten är bedövande.

Karolina dras till det förgängliga, det som är övermoget och förfallet. Särskilt älskar hon antika kolonner som har rasat samman. Karolina föreställer sig att husen i Tanto kommer att bli vackra som ruiner.

Hon skriver att: ” … bygger man för evigheten måste man välja värdiga material.” Helst marmor och tegel, och utan armering

Vi får träffsäkra interiörer från det hopplösa dejtandet, kulturlivet och akademin, men också från Karolinas östgötska barndomsmiljö: ”Tänk om hon bara skulle försöka bli ihop med Robban i Gusum”.

Therese Bohman skriver bra. Texten rymmer en slags distanserad klarsyn. Det är snyggt, men samtidigt kommer jag inte ifrån att det ibland känns lite oengagerat. Men kanske är det så det ska vara.

Det bara flyter på, ungefär som det där livet.

Först ut: Linda Boström Knausgårds korta roman Välkommen till Amerika. Den handlar om en 11-årig flicka som har slutat att prata.

Ingående beskrivningar av en gravt dysfunktionell familj. Ganska så Norénsk. Inget om samhället därutanför.

Den alkoholiserade och allmänt vedervärdige pappan är död. Flickan känner sig skyldig eftersom hon hade bett Gud om just detta. Varken flickan, hennes äldre bror eller mamman vet hur de ska manövrera i det existentiella mörkret.

Flickans tystnad kan kanske begripas som ett sätt att skapa ett utrymme i eländet. Mamman, skådespelerskan, vill att allt ska vara bra: ”Vi är en ljus familj”.

Jag hade läst en del i förväg om Boström Knausgårds språk som poetiskt. Hon skriver verkligen ordknappt och korthugget, men jag blev inte riktigt fångad.

Har man en tendens att deppa över grejer i livet, kanske man inte ska kasta sig över Välkommen till Amerika.

Efter att ha läst ett par böcker av Marilynne Robinson, tänker jag ge de svenska författarna en chans.

Ambitionen är att – så fördomsfritt som jag kan – läsa alla de sex som har nominerats till årets Augustpris i skönlitteratur.

Det är Ann Jäderlunds diktsamling “Djupa, kärlek, ingen”; Lars Noréns “En dramatikers dagbok, del 3”; Therese Bohmans “Aftonland”; Lina Wolffs “De polyglotta älskarna”; Linda Boström Knausgårds “Välkommen till Amerika” och Andrzej Tichýs “Eländet”.

August är ett pris till den bästa nyutkomna litteraturen i landet. De som fick priset på 1990-talet var: Lars Ahlin, Sven Delblanc, Niklas Rådström, Kerstin Ekman, Björn Ranelid, Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer, Majgull Axelsson, Göran Tunström och PO Enquist.

Utmärkta författare allihopa (kanske med något undantag).

Förväntningarna är höga. Den största tvekan såhär i portgången är nog mot Lars Norén. Men jag får väl ge den (också) en chans.

Fortsättning följer …