Blyerts och blad

Två dagars projektmöte i Göteborg i veckan. Intensiva och idérika diskussioner om granskningssamhället.

Vi är en grupp som forskar om hur granskningen inom olika politikområden (skola, äldreomsorg, transport, polis, migration, arbetsmarknad och förvaltningspolitik) har förändrats under de senaste decennierna.

I granskning inkluderar vi allt sånt som brukar kallas tillsyn, utvärdering, revision, certifiering, inspektion, rankning etc.

Det blir en hel del.

Att granskandet har ökat vet vi, men vad är det som driver fram ökad granskning? Har tilliten i samhället minskat?

Vad kostar kalaset? Det kostar en del att förse alla offentliga granskare med personal och auktoritet, men det finns också kostnader som är förknippade med att de granskade på olika sätt måste förbereda sig.

Och vad gör granskningen egentligen med dem som granskas? Ifall granskningar uppfattas som viktiga kanske vi enbart gör sådant som gör att vi klarar den kommande granskningen.

Håller en ängslighet på ett breda ut sig? Kanske samhället har blivit ett slags panoptikon, där vi alla är medvetna om att någon hela tiden ser oss, och vi därför försöker se så bra ut som möjligt.

Panoptikon var en idé om hur man byggde fängelser, så att någon vakt ständigt skulle kunna se vad som hände i alla celler, och det utan att själv vara sedd. Enligt filosofen Bentham, som utformade idén i slutet av 1700-talet, skapade detta “ … en känsla av osynligt allvetande”.

Eller kanske är det i själva verket så att vi skulle behöva ännu lite mera – om än kanske annorlunda – granskning? Befinner sig inte medierna, dvs. de som är tänkta att tjäna allmänheten, i ett hopplöst underläge i relation till de resursstarka myndigheterna.

Sådant diskuterade vi.