Blyerts och blad

Superonsdag pratades det om i politiken i veckan som var, och nog blev det dramatik.

Först blev Magdalena Andersson landets första kvinnliga statsminister. Sedan tvingades hon att be om att få bli entledigad som (tillträdande) statsminister.

Det skedde när Miljöpartiet gick i taket och lämnade regeringen.

Centerpartiet valde nämligen att rösta på sin egen budget och inte – som regeringspartierna hade hoppats – se till att högerpartiernas budget inte gick igenom.

Många blev nippriga … särskilt tidningar och TV. Det var förstås valrörelsen som satte igång på riktigt.

Centerpartiet ville få ut bilden av sig självt som ett parti som varken lutade åt höger eller vänster. Det var väl Hasse och Tage som myntade det nu passande begreppet centerextremism.

Genom att lämna regeringen lade Miljöpartiet grunden för en offensiv i valrörelsen kring klimatfrågan.

Moderater och kristdemokrater attackerade de rödgröna partierna (särskilt centern). Moderaterna frustade dessutom av ilska och menade att Magdalena Andersson nog hade vilselett talmannen (som om det hade varit jättekul att tvingas begära entledigande några timmar efter att ha blivit vald).

Sverigedemokraterna kände sig som vinnare. De hade äntligen fått komma in i den blå värmen, och skålade i champagne.

Den nya statsministern höll sig lugn och hävdade att det skulle vara möjligt för henne att leda en regering med socialdemokrater, trots att delar av budgeten hade bestämts av andra.

Det blev stökigt där på superonsdagen och talmannen fanns sig dagen därpå föranlåten att vid en pressträff orera om risker för riksdagen som institution, för det politiska systemet etc.

Och så beskyllde han miljöpartiet för att ha orsakat turbulensen. Inte riktigt vad man förväntar sig av en talman.

Jag misstänker att miljöpartiet nog inte visste att det skulle behövas en ny statsministeromröstning ifall de lämnade regeringen. Den okunskapen tror jag att de delade med många andra (inklusive undertecknad).

Den som förstås borde ha haft kunskap om formella regler och praxis, och dessutom en känsla för vilka utfall som skulle vara möjliga under onsdagen var talmannen. Det är ju talmannen som äger processen.

Jag misstänker att talmannen efterhand insåg att han borde ha kunnat förutse att det fanns en risk att det som hände skulle kunna hända.

Istället för att beklaga att han inte ställde frågor till miljöpartiet väcktes istället – gissar jag – de politiska instinkterna till liv … och han skyllde ifrån sig på miljöpartiet. Inte särskilt snyggt.

En del av röran i politiken är välkända och har vi levt med nu under ganska lång tid. Man kan förstås vara missnöjd över alla låsningar som finns, och de lär inte försvinna under den valrörelse som nu är igång. Men demokratier kan se ut så här.

Men en del av röran den här gången orsakades av talmannen. Sådant kan man måhända ha överseende med.

Men när denne skjuter över ansvaret för det som huvudsakligen är egna försummelser på andra, är det lite svårare att vara förlåtande.