Intressant seminarium idag hos kollegorna i Uppsala.
Olivier Borraz, sociolog och organisationsforskare från Sciences Po i Paris, berättade om en studie som han deltagit i om den franska hanteringen under den första vågen av Covid på våren 2020.
Mycket intressant, och Oliviers bild av Macrons hantering blev en slags spegelbild av den svenska hanteringen.
I Frankrike försökte man aldrig implementera det som man hade planerat att göra ifall en kris skulle uppstå. När det blev nödvändigt att agera skapades en mängd helt nya organisationer för att hantera krisen, bl.a. ett vetenskapligt råd nära presidenten.
Det fanns en djup misstro mot förvaltningen och de etablerade rutinerna.
De nya organisationerna gavs viktiga roller i beslutsprocessen, men problemet var att de inte hade så mycket data som underlag för sina råd om vad som borde göras. Data fanns ju i de myndigheter som hade åsidosatts.
Olivier menade att eliten närmast fick panik och genomförde en rad drastiska förändringar (bland annat en lock-down) utan att ha en blekaste aning om konsekvenserna.
Studien finns redovisad i Bergeron, H., Borraz, O, Castel, P. & Dedieu, F. (2020) Covid-19: une crise organisationelle. Les Presses de Sciences Po.
I Sverige lutade sig regeringen – som bekant – istället mot den existerande organiseringen.
Folkhälsomyndigheten hade i sin instruktion givits ett brett mandat att väga in folkhälsofrågor, vilket de gjorde (därför stängdes exempelvis inte skolor ned).
Ambitionen var att agera inom den redan uppbyggda organiseringen och enligt de rutiner som fanns. Det fanns en tillit hos politikerna till expertisen och kapaciteten i den centrala förvaltningen. Paniken uppstod aldrig på samma sätt i den svenska hanteringen.
Man kan väl säga att kritiken mot den svenska hanteringen i hög grad har byggt på att regeringen borde ha fått lite panik, frångått den uppbyggda organiseringen och istället ”tagit kommandot”. Kanske inte som Macron, men lite åt det hållet.
Det var en presentation som väckte många tankar.
Frågan om organiseringen av krishanteringen kommer jag säkert att återkomma till framöver. Om inte annat när Coronakommissionen kommer med sitt slutbetänkande.
Olivier berättade att han höll på att intervjua nyckelaktörer i den svenska coronahanteringen, så förhoppningsvis kommer det också en genomarbetad komparativ studie framöver någon gång.
Superonsdag pratades det om i politiken i veckan som var, och nog blev det dramatik.
Oj, vad konstigt det kändes.
Snart ska ansvar utkrävas. Senfärdighet har kännetecknat pelargonhanteringen här hemma.
Man kan nog nästan tala om ett haveri.
What’s in a name, som den gamle barden uttryckte det.
Annars känns historien om The Band som en ofta berättad historia. Medlemmarna var som bröder, men efterhand började det knaka i fogarna.
Hybridkänsla nu över livet och jobbet.
Man kan vara med på plats (disputationen går inte att följa digitalt), men måste anmäla närvaro i förväg.
I helgen var det bröllop i Malmö. Älskade dottern min Linnea gifte sig med Micke.
”Parken har en romantisk karaktär …” står det i stadens information. ”Här kan man njuta av sköna promenader, vackra konstverk och exotiska träd”.
Ok, lite mer fotboll. Igår tog jag tåget ner till Norrköping, och fick några timmar med storebrorsan Peter.
När det närmade sig matchstart promenerade vi upp längs Södra promenaden i duggregnet, förbi ”Lärka” och Halvars glass till Parken.
På begäran kommer repris på ett inlägg från 2015
Jag var lite orättvis mot Göteborg i förra veckan.
Skälet till att vi kom iväg västerut var att Maria var anlitad för att opponera på en avhandling på Förvaltningshögskolan (hon gjorde det naturligtvis på ett excellent sätt). Jag hängde med.
Vi hejade förstås på Karin Boye utanför Stadsbiblioteket (Peter Lindes bronsstaty).