Illegitim och dysfunktionell

Skärmavbild 2021-12-11 kl. 19.52.35Det här är det femte – och förmodligen det sista – i en serie blogginlägg om Riksbanken

Regeringen styr riket. Så står det i Regeringsformen. Men inom viktiga delar av den ekonomiska politiken gäller inte detta.

Ansvariga regeringar har inte tillgång till de instrument som skulle kunna användas för att förverkliga de politiska ambitionerna.

Inom den allt vidare – och konsekvensrika – penningpolitiken, ligger makten numera hos Riksbanken.

Riksbanken är en myndighet under riksdagen och inte – som de flesta andra myndigheter – under regeringen. Men riksdagen kan varken kompetens- och resursmässigt matcha Riksbanken.

När det gäller penningpolitiken gäller instruktionsförbud från politikernas sida. Politiken får granska i efterhand men inte utkräva ansvar som en följd av granskningen.

Riksbanken kan således misslyckas kapitalt med att nå sina mål, men ledningen sitter ändå säkert. Resursmässigt har Riksbanken också ett guldläge eftersom den bestämmer sin egen budget.

Såhär har det sett ut sedan den gamla riksbankslagen kom till i slutet av 1990-talet.

Under senare decennier har Riksbanken ytterligare vidgat den domän där den agerar, och det är den förändringen som framöver kommer att kodifieras i en ny lag.

Att systemet ser ut som det gör förklaras till stor del av unionsrätten. Euroländernas penningpolitik bestäms inte längre på nationell nivå. Reellt sett är den svenska Riksbanken en del i EU:s organisering av penningpolitiken.

Hur kan man skapa legitimitet för ett system där viktiga beslut är delegerade till experter som inte får styras av de folkvalda?

Det formella svaret på frågan är att en överväldigande majoritet i riksdagen genom lagstiftningsbeslut accepterar (och legaliserar) expertstyret. Så kan man se det.

Ur ett strikt demokratiperspektiv är det dock svårt att legitimera procedurerna. Man får helt enkelt köpa demokratiska tillkortakommanden för att få till ett mer effektivt system.

Problemet med ett sådant resonemang är dock att Riksbanken under många åt helt har misslyckats med sin uppgift, så systemet tycks varken demokratiskt eller effektivt. Sannolikt är tilliten till politikernas skötsel av finanspolitiken idag större än tilliten till Riksbankens hantering av penningpolitiken.

Åter till styrningen.

För att kunna styra riket borde regeringen kunna styra över (och ta ansvar för) såväl penningpolitiken som den övriga ekonomiska politiken.

De tre myndigheterna – Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen – borde kunna samarbeta och inte som nu vakta på varandra. Att få till stånd ett sådant myndighetssamarbete är dock mycket svårt  när en av parterna kan göra som den själv vill.

Det existerande ordningen är således inte bara demokratiskt tveksam, utan också dysfunktionell.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Vem bryr sig?

Skärmavbild 2021-12-11 kl. 19.52.35Det här är det fjärde i en serie blogginlägg om Riksbanken

Alla har möjlighet att tycka till om offentliga utredningars betänkanden, men en del bjuds särskilt in för att säga vad de tycker.

Vad har remissinstanserna haft att säga om Riksbanksutredningen, och då särskilt om möjligheterna att legitimera ett system där makt och ansvar inte hänger samman?

Inte så mycket visar det sig.

Några universitet hade särskilt ombetts att lämna synpunkter. Varken statsvetarna i Göteborg, Lund, Stockholm eller Uppsala – vilka alla hade blivit anmanade att säga vad de tyckte – yttrade sig dock.

Förvaltningshögskolan I Göteborg – där det också ryms statsvetare – skrev några korta rader där de ”ställer sig bakom förslagets huvudsakliga inriktning, att förbättra Riksbankens självständighet, handlingsutrymme, och befogenheter att understödja finansmarknaden.”

Men de sa ingenting om varför de ansåg det klokt att ge en expertmyndighet ännu större möjligheter än tidigare att bedriva politik utan att blanda in politikerna.

Varför denna förtegenhet?

Kanske gick förslagen under radarn eller så menade forskarna att det inte längre var någon mening att uppmärksamma det uppenbara demokratiska underskottet. Eftersom det mesta ändå bestämdes av EU-rätten fanns ingenting att göra.

Kanske var det så, eller så var det helt enkelt tidsbrist. Det är förstås inte alla som har möjlighet att plöja betänkanden på 2000 sidor.

Flera nationalekonomer yttrade sig däremot om förslagen. Riksbankens oberoende hade ju en gång motiverats utifrån nationalekonomisk teori och uppenbarligen var denna kår fortfarande engagerad i frågan.

Det fanns tveksamheter hos flera nationalekonomer mot en del inslag i utredningens betänkande. Den mer principiella frågan – hur man kan legitimera att oberoende experter bestämmer politikens inriktning – lyftes dock inte.

Förutom nationalekonomer hade också en del jurister vid universiteten läst de nya förslagen till lagtexter. Professor Nergelius i Örebro var påtagligt nöjd över att Sverige nu skulle anpassa sig efter unionsrätten.

Ett par jurister i Lund var kritiska. De menade  att Riksbanken med den nya lagen fick alldeles för stora befogenheter, och att det var fel att man skulle ”ge Riksbanken normgivningsmakt också på områden som ligger utanför Riksbankens uppgifter enligt regeringsformen.”

En fråga som sålunda nästan inte alls togs upp i remissvaren gällde det problematiska i att legitimera ett system där experter bestämmer politikens inriktning.

En annan fråga som hade förtjänat uppmärksamhet är hur regeringar – som enligt Regeringsformen styr riket – kan göra det när åtgärdsarsenalen inom den ekonomiska politiken i hög grad ligger i händerna på experter som de inte får styra.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Legitimitetsproblem förvärras

Skärmavbild 2021-12-11 kl. 19.52.35Det här är det tredje i en serie blogginlägg om Riksbanken

I december 2019 kom betänkandet från utredningen som skulle modernisera lagen om Riksbanken.

Vad föreslog utredningen när det gäller de tre grundläggande frågorna (se tidigare blogginlägg)?

För det första valde utredningen i huvudsak (om än inte helt) att kodifiera den praxis som hade utvecklats sedan föregående lagstiftning.

Nästan allt det som Riksbanken hade ägnat sig åt så att säga ”utanför sitt mandat” skulle den framöver enligt den nya lagen kunna fortsätta att göra, men nu med uttryckligt lagstöd.

Det här är uppseendeväckande eftersom Riksbanken numera inte enbart bedriver penningpolitik. Bankens agerande har långt vidare konsekvenser än det ursprungligen var avsett.

Riksbanken befinner sig i praktiken långt inne på finanspolitikens område, även om den försöker definiera det mesta som den gör som penningpolitik.

Utredningen ägnade, för det andra, stort utrymme åt möjligheterna att granska Riksbanken, och kom också med några förslag.

Grundproblemet kunde den dock inte göra något åt. Det kommer heller inte framöver att gå att utkräva något ansvar av Riksbankens ledning.

När det gäller den tredje frågan – anpassningen till unionsrätten – såg utredningen till att minimera riskerna för Sverige att stämmas inför EU-domstolen.

Utredningssekretariatet satte sig helt enkelt ned med kommissionens företrädare och de båda parterna diskuterade med varandra hur den svenska konstitutionen borde formuleras för att kommissionen skulle bli nöjd.

Intressant, eller hur?

Sammanfattningsvis föreslog utredningen att Riksbankens legala utrymme skulle vidgas än mer (banken skulle få göra det som den redan ägnade sig åt men med lagstöd) och att anpassa svensk rätt än mer grundligt till det europeiska regelverket.

Ingenting av det som föreslogs om ökad granskning av Riksbanken förändrar heller inte något i grunden. Ansvarsutkrävande av det slag som vi normalt förutsätter finns, är inte möjligt. Det finns ingen motkraft. Riksdagens resurser och kompetens kan inte på något sätt mäta sig med bankens.

Att Riksbankens oberoende skyddas av EU-rätten gör det dock inte omöjligt att tänka lite friare när det gäller att i vissa avseenden begränsa bankens befogenheter.

Sådana ambitioner lyser dock med sin frånvaro.

I nästa inlägg ska jag kommentera hur remissinstanserna hanterade frågan om den demokratiska legitimiteten för expertstyret.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Hur hamnade vi här?

Skärmavbild 2021-12-11 kl. 19.52.35Det här är det andra i en serie blogginlägg om Riksbanken

Hur kom det sig att viktiga delar av den ekonomiska politiken flyttades över till en sfär där det var experter som bestämde?

Motiven till förändringen var hämtad ur nationalekonomisk teori, och att man inte kunde lita på att politiker fattade kloka beslut.

Politikerna tänktes enligt teorierna maximera antalet röster i nästa val, och därigenom fatta alltför kortsiktiga beslut.

Således kunde man inte ha förtroende för att politiken gjorde det rätta.

Det fanns, som det brukade uttryckas, ett trovärdighetsproblem. Man kunde helt enkelt inte lita på att politiker skulle fatta de beslut som nationalekonomerna menade var de bästa.

Området var alltför komplext, så det var bättre att besluten överläts till experter.

Samma motiv skulle förstås också kunna användas för andra komplexa politikområden: klimatpolitik, arbetsmarknadspolitik, energipolitik etc.

Det var också så att politiken dikterades av den Europeiska Unionen (EU), och de krav som en gång etablerades i Maastrichtfördraget. I hög grad var vi tvingade att anpassa oss efter unionsrätten.

Unionsrätten slår fast att penningpolitik är en exklusiv EU-angelägenhet för euroländerna (vi räknas dit även om vi inte har euron). Huvudmålet för penningpolitiken är prisstabilitet. De nationella riksbankerna får inte ta emot politiska instruktioner, och det är i princip omöjligt att avskeda chefer för centralbanker.

Så såg det ut. De starka inhemska drivkrafterna – legitimerade av nationalekonomisk teori – samverkade med unionsrätten.

Vi fick också i slutet av 1990-talet en ny lag som var anpassad till unionsrätten, och det var följdriktigt en lag som kraftigt förstärkte Riksbankens position.

Vad skulle då den kommitté göra som tillsattes i december 2016? Vad betydde det egentligen att lagen skulle moderniseras?

Några frågor framstod som särskilt angelägna:

För det första hade Riksbanken under åren som gått agerat långt utöver sitt mandat, bland annat köpt för några hundra miljarder i statspapper. Banken hade också under lång tid uppenbart misslyckats med att uppnå sitt enda mål (att hålla inflationen på 2%).

För det andra hade det för många blivit tydligt att något nog måste göras åt det demokratiska problemet. Kanske var det möjligt att på något sätt stärka granskningen av banken, och därigenom den demokratiska legitimiteten för systemet.

För det tredje, och kanske viktigast för regeringen, var problem i relationen till EU. Skulle man kunna se till att EU-kommissionen inte fullföljde sitt uttalade hot att dra Sverige inför EU-domstolen för att vi inte levde upp till våra förpliktelser enligt unionsrätten.

Viktiga frågor stod på spel.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Långt ifrån demokrati

Skärmavbild 2021-12-11 kl. 19.52.35Riksbanken talas det alldeles för lite om (det här är det första i en serie blogginlägg om Riksbanken).

I veckan var jag anlitad som kommentator vid ett seminarium om den nya Riksbankslagen. Den är ännu inte antagen av riksdagen men en proposition är lagd på riksdagens bord.

Det ska också ändras i grundlagen, så processen är en lite mer utdragen process än den som gäller för vanliga lagar. Gissningsvis kommer dock inga hinder att uppstå på vägen.

Jag var engagerad vid seminariet för att ge synpunkter som organisationsforskare och statsvetare. Det senare är jag formellt sett inte, men jag har under hela min tid som forskare studerat statens organisationer så jag vet en del om dessa.

Det nya förslaget till Riksbankslag har under några år tagits fram av en parlamentarisk kommitté (SOU 2019:46). Motivet sägs vara att modernisera det regelverk som styr Riksbanken.

I november 2019 lämnades utredningens förslag till regeringen. Knappt 2000 sidor så det är en del att ta sig igenom för den vetgirige.

Jag tror att tjockleken på betänkandet avskräckte en del (mer om det i ett senare blogginlägg).

Jag tvingades ändå – för att kunna kommentera – läsa på en del om styrningen av penningpolitiken och Riksbankens roll, och jag blev under den processen alltmer bekymrad.

Jag visste förstås att Riksbanken hade givits makten över penningpolitiken. Jag brukar själv använda Riksbanken som exempel i undervisningen. Organiseringen är ett exempel på hur politiker ibland kan rigga ett politikområde, men sedan organisera sig själva ut ur beslutsfattandet.

Men det är lite märkligt att detta sker inom delar av den ekonomiska politiken. När jag en gång i tiden pluggade nationalekonomi sågs penningpolitiken som ett av de viktigaste medlen för att styra såväl sysselsättning som inflation.

Det är det fortfarande men läget idag är således att politiker inte får lägga sig.

När det nuvarande systemet med en självständig riksbank – som inte får ta instruktioner från politiken – etablerades var det ett demokratiskt problem. Men man skulle kunna säga att den självständiga Riksbanken gavs relativt avgränsade uppgifter inom penningpolitiken.

Så är det inte idag. Riksbanken agerar inom betydligt vidare områden än det var tänkt (det var ett  argument för behovet av en modernisering av lagen), och konsekvenserna av Riksbankens beslut är påtagliga inom stora delar av samhället.

Riksbanken är mäktig, men det går inte att utkräva ansvar av bankens ledning.

Seminariet handlade om detta: Hur kan man skapa legitimitet för ett system där viktiga beslut är delegerat till experter som inte får styras av de folkvalda?

 

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Kaos i trafiken

IMG_4500Att vakna till minus 17 grader och planen för dagen är att åka till Södertörn för att sitta i en panel, gör en som Uppsalabo en smula orolig.

Kommer tågen att gå i tid? Kommer de att gå alls? Vad kommer den här dagen att bära i sitt sköte?

Det blev en hel del.

Spårfel mellan Uppsala och Knivsta, signalfel söder om Knivsta, utrymning efter brandlarm på Centralen och en olycka vid Älvsjö.

SL hade anlitat en massa personer som informatörer vid Centralen, men ingen av dem visste något om hur allt låg till. När det kom ett pendeltåg fick de fråga tågpersonalen vart tåget var på väg.

Det var helt enkelt kaos.

Strax efter klockan 13 kom jag fram till Flemingsberg, och kunde göra min plikt i den panel som jag deltog i.

Sedan skulle det bli julmiddag med kollegorna på institutionen. Jag hoppade över den och prioriterade istället att försöka ta mig hem så snabbt som möjligt.

När jag skriver det här sitter jag på tåget tillbaka till Uppsala. Varmt och skönt, glest befolkat och allt går som på räls.

Men i morgon blir det nya prövningar för pendlarna. Jag ser att två avgångar mellan 7 och 8 redan är inställda på grund av personalbrist.

För säkerhets skull har jag flyttat morgondagens seminarium – som skulle ha ägt rum på campus i Flemingsberg på förmiddagen – till Zoom.

Jag vågar inte riktigt lita på att jag kan ta mig till jobbet i tid.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Lite mer om organiseringen av förvaltningen

IMG_6068Idag kom en rapport från Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) som anknyter till gårdagens inlägg om den dysfunktionella organiseringen av Covid-hanteringen i Frankrike.

Macron skapade enligt de franska forskarna en hel mängd nya organisationer för att hantera den uppkomna situationen. Tillit till de existerande myndigheterna saknades, till skillnad från hur läget var i Sverige.

Organisationsfrågor betonas också när Kungliga Vetenskapsakademins expertgrupp om Covid-19 idag kom med sin slutrapport.

Huvudförslaget i expertgruppens rapport är att Sverige bör ”etablera en oberoende expertenhet med hög vetenskaplig kompetens som rådgivare till beslutsfattare vid pandemier”.

Expertgruppens ordförande Staffan Normark menade att en sådan enhet skulle kunna ” … ge regeringen, ansvariga politiker och myndigheter tillgång till uppdaterad vetenskaplig information och rådgivning om bland annat smittämnen, smittspridning, smittskyddsåtgärder, implementering av testmetoder och vaccinationsstrategier”.

Så mycket mer står inte – vad jag kan se – om organisationen och dess uppgifter (här är en länk till rapporten). Antagligen tänker man sig att expertenheten har formen av en myndighet, och i så fall skulle det vara intressant att veta hur dess uppgifter skulle avgränsas från andra myndigheters.

”Vi menar inte att det här ska vara en ersättning av Folkhälsomyndigheten”, sade dock Normark till nyhetsbyrån TT. ”Beslutande kan ha det som ett bollplank att vila sig emot”.

Uppenbarligen menar KVA – som genomgående är kritisk mot den svenska hanteringen – att det finns expertis som Folkhälsomyndigheten inte har fångat upp.

Så kan det måhända vara, men alternativet till att skapa en ny myndighet skulle också kunna vara att se över hur den existerande myndigheten styrs (instruktioner etc.). Om det finns problem där bör de kanske lösas på sådant sätt, och inte genom att det inrättas en ny myndighet.

Det är i alla fall både intressant och relevant att frågor om samhällets organisering hamnar i fokus. Jag skrev nyligen om detta med koppling till Covid i ett blogginlägg (här).

Som sagt får jag säkert anledning att återkomma till dessa frågor när Coronakommissionen kommer med sitt slutbetänkande i februari nästa år. Jag antar att KVA-rapporten ska ses som ett inspel i deras arbete.

Publicerat i Forskning, Media, Politik | Lämna en kommentar

Une crise organisationelle

IMG_4667Intressant seminarium idag hos kollegorna i Uppsala.

Olivier Borraz, sociolog och organisationsforskare från Sciences Po i Paris, berättade om en studie som han deltagit i om den franska hanteringen under den första vågen av Covid på våren 2020.

Mycket intressant, och Oliviers bild av Macrons hantering blev en slags spegelbild av den svenska hanteringen.

I Frankrike försökte man aldrig implementera det som man hade planerat att göra ifall en kris skulle uppstå. När det blev nödvändigt att agera skapades en mängd helt nya organisationer för att hantera krisen, bl.a. ett vetenskapligt råd nära presidenten.

Det fanns en djup misstro mot förvaltningen och de etablerade rutinerna.

De nya organisationerna gavs viktiga roller i beslutsprocessen, men problemet var att de inte hade så mycket data som underlag för sina råd om vad som borde göras. Data fanns ju i de myndigheter som hade åsidosatts.

Olivier menade att eliten närmast fick panik och genomförde en rad drastiska förändringar (bland annat en lock-down) utan att ha en blekaste aning om konsekvenserna.

Screenshot 2020-11-20 at 19.33.52Studien finns redovisad i Bergeron, H., Borraz, O, Castel, P. & Dedieu, F. (2020) Covid-19: une crise organisationelle. Les Presses de Sciences Po.

I Sverige lutade sig regeringen – som bekant – istället mot den existerande organiseringen.

Folkhälsomyndigheten hade i sin instruktion givits ett brett mandat att väga in folkhälsofrågor, vilket de gjorde (därför stängdes exempelvis inte skolor ned).

Ambitionen var att agera inom den redan uppbyggda organiseringen och enligt de rutiner som fanns. Det fanns en tillit hos politikerna till expertisen och kapaciteten i den centrala förvaltningen. Paniken uppstod aldrig på samma sätt i den svenska hanteringen.

Man kan väl säga att kritiken mot den svenska hanteringen i hög grad har byggt på att regeringen borde ha fått lite panik, frångått den uppbyggda organiseringen och istället ”tagit kommandot”. Kanske inte som Macron, men lite åt det hållet.

Det var en presentation som väckte många tankar.

Frågan om organiseringen av krishanteringen kommer jag säkert att återkomma till framöver. Om inte annat när Coronakommissionen kommer med sitt slutbetänkande.

Olivier berättade att han höll på att intervjua nyckelaktörer i den svenska coronahanteringen, så förhoppningsvis kommer det också en genomarbetad komparativ studie framöver någon gång.

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Dramatik i riksdagen

Screenshot 2021-11-27 at 21.29.01Superonsdag pratades det om i politiken i veckan som var, och nog blev det dramatik.

Först blev Magdalena Andersson landets första kvinnliga statsminister. Sedan tvingades hon att be om att få bli entledigad som (tillträdande) statsminister.

Det skedde när Miljöpartiet gick i taket och lämnade regeringen.

Centerpartiet valde nämligen att rösta på sin egen budget och inte – som regeringspartierna hade hoppats – se till att högerpartiernas budget inte gick igenom.

Många blev nippriga … särskilt tidningar och TV. Det var förstås valrörelsen som satte igång på riktigt.

Centerpartiet ville få ut bilden av sig självt som ett parti som varken lutade åt höger eller vänster. Det var väl Hasse och Tage som myntade det nu passande begreppet centerextremism.

Genom att lämna regeringen lade Miljöpartiet grunden för en offensiv i valrörelsen kring klimatfrågan.

Moderater och kristdemokrater attackerade de rödgröna partierna (särskilt centern). Moderaterna frustade dessutom av ilska och menade att Magdalena Andersson nog hade vilselett talmannen (som om det hade varit jättekul att tvingas begära entledigande några timmar efter att ha blivit vald).

Sverigedemokraterna kände sig som vinnare. De hade äntligen fått komma in i den blå värmen, och skålade i champagne.

Den nya statsministern höll sig lugn och hävdade att det skulle vara möjligt för henne att leda en regering med socialdemokrater, trots att delar av budgeten hade bestämts av andra.

Det blev stökigt där på superonsdagen och talmannen fanns sig dagen därpå föranlåten att vid en pressträff orera om risker för riksdagen som institution, för det politiska systemet etc.

Och så beskyllde han miljöpartiet för att ha orsakat turbulensen. Inte riktigt vad man förväntar sig av en talman.

Jag misstänker att miljöpartiet nog inte visste att det skulle behövas en ny statsministeromröstning ifall de lämnade regeringen. Den okunskapen tror jag att de delade med många andra (inklusive undertecknad).

Den som förstås borde ha haft kunskap om formella regler och praxis, och dessutom en känsla för vilka utfall som skulle vara möjliga under onsdagen var talmannen. Det är ju talmannen som äger processen.

Jag misstänker att talmannen efterhand insåg att han borde ha kunnat förutse att det fanns en risk att det som hände skulle kunna hända.

Istället för att beklaga att han inte ställde frågor till miljöpartiet väcktes istället – gissar jag – de politiska instinkterna till liv … och han skyllde ifrån sig på miljöpartiet. Inte särskilt snyggt.

En del av röran i politiken är välkända och har vi levt med nu under ganska lång tid. Man kan förstås vara missnöjd över alla låsningar som finns, och de lär inte försvinna under den valrörelse som nu är igång. Men demokratier kan se ut så här.

Men en del av röran den här gången orsakades av talmannen. Sådant kan man måhända ha överseende med.

Men när denne skjuter över ansvaret för det som huvudsakligen är egna försummelser på andra, är det lite svårare att vara förlåtande.

Publicerat i Politik | Lämna en kommentar

Intervju med okänt utfall

Screenshot 2020-09-30 at 10.13.12Oj, vad konstigt det kändes.

Jag blev just intervjuad som kandidat till ett förtroendeuppdrag (via zoom).

Först fick jag berätta lite om mig själv och min professionella bakgrund. Det blev en slags sammanfattning av cirka 40 år i akademins tjänst.

Det gick ok.

Sedan fick jag frågan om jag skulle ha utrymme att prioritera uppdraget under några år framöver.

Jag kommer (förstås) att fortsätta forska när jag lämnar min professorstjänst nästa år, men det kommer också att finnas utrymme för annat.

Så det var också lätt att svara på.

Nästa fråga var knepigare. Intervjuarna ville veta vilka personliga egenskaper jag hade som skulle vara till nytta för uppdraget.

Öhh …

Att sälja mig själv har aldrig varit min bästa gren (för det tackar jag mina föräldrar som verkligen inte tyckte att man skulle göra sig till).

Jag hummade lite om att jag har sytt ihop och förestått stora forskningsprojekt och lite annat, utan att det har resulterat i handgripligheter.

Lite kul var det ändå att bli intervjuad … det var faktiskt den första intervjun av det här slaget för mig sedan 2001.

Jag kommer ihåg att jag vid det tillfället fick en fråga (och jag minns av vem) om hur jag såg på forskning om Östersjöområdet och Östeuropa. Där blev jag nog svaret skyldig.

Vi får väl se vad som händer nu … kanske vill dom ha någon som är lite bättre på att marknadsföra sig.

Publicerat i Forskning, Politik, Varjehanda | Lämna en kommentar