Det här är en bild att bli lycklig av: tre älskade ungar.
Broderiet är gjort av en av dem, och det är inte storebrorsorna på flankerna.
Så här såg de ut, ser de ut och kommer de alltid att se ut.
Snart kommer broderiet att hänga på en vägg i Gröndal.
Drabbats av en kraftig variant av sommarförkylning.
En helg i sängen och det känns som att det kommer att ta ytterligare några dagar innan jag kan njuta av sommaren därute. Dålig timing.
En föreläsning fick flyttas, möten ställas in, en resa till Göteborg för att berätta om Governing-boken blir inte av (fast Göran fixar det förstås lika bra på egen hand).
Bilden till höger från ett tidigare besök i Göteborg (vy från operan ut mot hamnen).
Jag missar dessutom en diskussion om ”what is agency?”. En massa annat blir liggande.
Jag vet att det nu enbart handlar om att ta det lugnt, och vänta på att infektionen lämnar kroppen.
Men när det grönskar, är 19 grader och strålande sol därute är det helt enkelt inte så kul …
Det stod en modell av en lite udda fotbollsplan utanför mitt kontor i veckan.
En puckelbollplan.
Bredvid satt konstnären Johan Ferner Ström, som skulle föreläsa i någon kurs i entreprenörskap.
Han hade med sig en modell som han skulle visa för studenterna. Planen finns i storlek 25 ggr 40 meter i Kroksbäck i Malmö … snart kommer det också att finnas en i Skärholmen.
Planen är ett konstnärligt experiment, och ska (antar jag) visa att spelplanen sällan är rättvis och att livets bollar kan studsa lite hursomhelst.
Johan Ferner Ström har också formgett den fruktlekplats som jag går förbi nästan varje dag på väg till jobbet.
Jag var på Kungliga Operan igen i helgen. Den här gången var det lite mer lättsamt: Don Giovanni.
Välkänd historia. Det kändes ibland lite som buskis och sängkammarfars, fast med musik av Mozart.
Inget pretentiöst djup, skrev en recensent och det stämde.
Finast var det när Don Giovanni (Ola Eliasson) satte sig alldeles ensam på scenkanten, spelade mandolin och sjöng arian ”Deh vieni alla finestra”. Jag såg flera i orkesterdiket som applåderade.
Vad mera? Horace var där. Liv saknades.
Idag var det förvaltningspolitisk dag, arrangerad av Statskontoret och Sieps.
Tema: hur har de drygt 20 åren som EU-medlem påverkat statsförvaltningen. Civilministern inledde.
Efter Ardalan Shekarabi fick jag säga några ord om de studier som jag och Göran Sundström genomförde för något drygt decennium sedan, och som finns redovisade i boken Från hemvävd till invävd.
Gamla grejer, alltså.
Huvudbudskapet under dagen? Jo, de flesta som vittnade från svensk statsförvaltning menade att EU-arbetet sköts på ett förträffligt sätt. Nyckelreplik: ”Allt fungerar väl, men det finns förbättringspotential”.
I tid och otid brukar det sägas att ”… det behövs mer forskning”. Men här stämmer det verkligen.
Dagen till ära lanserade arrangörerna i alla fall en sprillans ny antologi med titeln Statsförvaltningen efter 20 år i EU.
Jag har skrivit ett kapitel om förändrade statstjänstemannaroller som i hög grad bygger på empiriska studier gjorda av Helena Wockelberg, Renita Thedvall och Åsa Casula Vifell.
Jag fick (som synes) en snygg blombukett att ta med hem.
Efter en arbetsvecka med besök i metropoler som Ösmo och Gävle, blev det lördagsjazz på Katalin.
På programmet Lady sings – en hyllning till Billie Holiday.
Det var 101 år sedan Billie Holiday föddes. Egenartad och enastående sångerska. Som hon en gång sa:
”If I am going to sing like someone else, then I don’t need to sing at all.”
Det var trivsamt på Katalin. Ingela Nilsson sjöng. På bilden: pianisten Mattias Åström bakom Roger Nordlings saxofon.
Fredag i Gävle. Seminarium på högskolans campusområde.
Funderade på vad jag tänkte på i samband med Gävle: ishockey (Brynäs); Gevalia; julbocken; Ahlgrens bilar; Joe Hill och Hans Grohman.
Vi promenerade från centralstationen längs Gavleån och Strömvallen till högskolan, där det blev kaffe och mackor.
Kaffet serverades ur kannor av märket Löfbergs Lila (i staden där Gevalia rostas).
Som på flera håll i landet är det gamla regementslokaler (I 14) som numera är hemvist för studenter, lärare och forskare. Hälsinge regementes gamla lokaler har tagits i bruk av kunskapssamhället.
Bocken, dvs. den som sedermera blev den berömda och eldfängda Gävlebocken, var symbol för regemente.
Tänkte promenera ut mot Östersjön, men det blev inte tid till det.
Från perrongen vid Centralstationen kunde jag ändå se hur åns utlopp mot havet. Till höger på bilden ligger den gamla arbetarstadsdelen Brynäs.
För resten tillverkas Ahlgrens bilar inte längre i Gävle, utan i Ljungsbro.
Apropå ett tidigare inlägg om Sapiens, och ambitionen att beskriva mänsklighetens historia i en bok, erinrar jag mig ett eget skrivprojekt.
Jag försökte mig en gång på att skriva Sveriges historia på 100 sidor, där enbart det allra mest viktiga skulle få plats.
Förebilden var The Very Bloody History of Britain (Without the Boring Bits), skriven av John Farham, som jag någon gång på 1990-talet hade upptäckt i en av bokhandlarna vid Charing Cross.
Jag var själv hyfsat nöjd med texten, men inget av de båda ansedda förlag som erbjöds boken visade något som helst intresse. Så den har blivit liggande.
Eftersom jag numera är vän med professionella historiker, skulle jag idag heller knappast våga ge ut den.
Det blev en lång söndagspromenad idag i centrala hufvudstaden.
Vi gick bland annat till det (utmärkta) kaféet på Bergsgatan som enligt Wired Magazine ”… attracts the entrepreneurial hardcore.”
Vid observation av utsmyckningen på toaletten, fastnade blicken på något bekant.
Kolla där i mitten. Nä, det är inte jag som har skrivit det …
Det pågår en diskussion om hur universitet och högskolor ska styras.
De konkurrerande alternativen sägs vara linjestyrning och kollegial styrning.
Vissa vill ha ledningar som agerar strategiskt (starka organisationer), medan andra vill att kollektiv av lärare och forskare ska bestämma (mer) över verksamheten.
I praktiken kommer vi antagligen alltid att ha blandformer (som vi kommer att vara missnöjda med).
Bo Rothstein hävdade på DN Debatt att de bästa amerikanska universiteten kännetecknas av stark linjestyrning (verkställande makt) och starka kollegier.
Hans idé är att vi ska ha starka verkställande ledningar, men att dessa ska granskas av kollegiala organ som också ska kunna utkräva ansvar av linjen.
Således: både starka ledningar och starka kollegiala organ.
Det är oklart vilken roll som politiken tänks spela, vilket är märkligt när förebilden för det som föreslås just är den parlamentariska demokratin.
Mina erfarenheter gör nog att jag föredrar situationen med svaga ledningar och relativt svaga kollegiala organ.
Blyerts och blad 