Blyerts och blad

Tredje boken ut är den enda diktsamlingen bland de Augustprisnominerade: Ann Jäderlunds  djupa kärlek ingen.

Jag har en del favoriter bland poeter, men aldrig fastnat för Jäderlund.

I slutet av 1980-talet hamnade Jäderlund ofrivilligt i centrum av en debatt om det överhuvudtaget var möjligt att läsa modern poesi, dvs. sådan poesi som den jäderlundska.

Det var den så kallade obegriplighetsdebatten.

Nåja, Jäderlund uppskattas numera av många. Mikael Timm på Sveriges Radio (som jag gärna lyssnar på) är en beundrare av ” … den vackra vardagen och de märkliga mellanrummens poet”.

När Jäderlund i en antologi skulle hylla folkbiblioteken som fenomen gjorde hon det med fyra ord: Själens kyrka  Alltings rum. Det går nog inte att få till det snyggare.

Så här kan det låta i djupa kärlek ingen när det är som bäst:

Vad ska vi göra

med allt det

vi inte vet

Det som inte finns

kryper in i allting

och tar dess plats

Allt är inte lika omedelbart. Jag har haft boken med mig ett tag och läst när jag har haft möjlighet. Den är skriven med en slags bruten syntax, och utan skiljetecken.

Jag har ibland undrat om orden verkligen kommer i rätt ordning.

Jäderlund förmedlar på något sätt sinnesintryck av världen utan att först inordna dem i någon logisk struktur. Det är lite som att ” …så här uppfattar våra sinnen världen innan vi begreppsliggör den”.

Obegripligt? Nja, snarare obegreppsligt. Kanske är det avsikten. Det får en i alla fall att fundera.

Therese Bohmans bok Aftonland handlar om en nyskild professor i konstvetenskap, Karolina, som känner sig mol allena.

Runt de 40 har hon relativt nyligen lämnat sin man, och med det (antar hon) möjligheten att skaffa en familj. Biologin är obönhörlig.

Ingen av männen som hon lockas av eller lockar till sig (en hel hoper i boken) skänker någon egentlig tröst. Ensamheten är bedövande.

Karolina dras till det förgängliga, det som är övermoget och förfallet. Särskilt älskar hon antika kolonner som har rasat samman. Karolina föreställer sig att husen i Tanto kommer att bli vackra som ruiner.

Hon skriver att: ” … bygger man för evigheten måste man välja värdiga material.” Helst marmor och tegel, och utan armering

Vi får träffsäkra interiörer från det hopplösa dejtandet, kulturlivet och akademin, men också från Karolinas östgötska barndomsmiljö: ”Tänk om hon bara skulle försöka bli ihop med Robban i Gusum”.

Therese Bohman skriver bra. Texten rymmer en slags distanserad klarsyn. Det är snyggt, men samtidigt kommer jag inte ifrån att det ibland känns lite oengagerat. Men kanske är det så det ska vara.

Det bara flyter på, ungefär som det där livet.

Först ut: Linda Boström Knausgårds korta roman Välkommen till Amerika. Den handlar om en 11-årig flicka som har slutat att prata.

Ingående beskrivningar av en gravt dysfunktionell familj. Ganska så Norénsk. Inget om samhället därutanför.

Den alkoholiserade och allmänt vedervärdige pappan är död. Flickan känner sig skyldig eftersom hon hade bett Gud om just detta. Varken flickan, hennes äldre bror eller mamman vet hur de ska manövrera i det existentiella mörkret.

Flickans tystnad kan kanske begripas som ett sätt att skapa ett utrymme i eländet. Mamman, skådespelerskan, vill att allt ska vara bra: ”Vi är en ljus familj”.

Jag hade läst en del i förväg om Boström Knausgårds språk som poetiskt. Hon skriver verkligen ordknappt och korthugget, men jag blev inte riktigt fångad.

Har man en tendens att deppa över grejer i livet, kanske man inte ska kasta sig över Välkommen till Amerika.

Efter att ha läst ett par böcker av Marilynne Robinson, tänker jag ge de svenska författarna en chans.

Ambitionen är att – så fördomsfritt som jag kan – läsa alla de sex som har nominerats till årets Augustpris i skönlitteratur.

Det är Ann Jäderlunds diktsamling “Djupa, kärlek, ingen”; Lars Noréns “En dramatikers dagbok, del 3”; Therese Bohmans “Aftonland”; Lina Wolffs “De polyglotta älskarna”; Linda Boström Knausgårds “Välkommen till Amerika” och Andrzej Tichýs “Eländet”.

August är ett pris till den bästa nyutkomna litteraturen i landet. De som fick priset på 1990-talet var: Lars Ahlin, Sven Delblanc, Niklas Rådström, Kerstin Ekman, Björn Ranelid, Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer, Majgull Axelsson, Göran Tunström och PO Enquist.

Utmärkta författare allihopa (kanske med något undantag).

Förväntningarna är höga. Den största tvekan såhär i portgången är nog mot Lars Norén. Men jag får väl ge den (också) en chans.

Fortsättning följer …