Föreningen Eremiterna i Sverige har haft sitt årsmöte i helgen.
Bilden till höger är från lördagens mest intensiva förhandlingar.
Rulltrapporna vid Flemingsberg håller på att repareras.
Det är rulltrapporna som från pendeltågen tar en upp mot Södertörns högskola, Södertörns tingsrätt och Huddinge Sjukhus.
Precis vid terminstarten sattes arbetet igång. Ingen vidare timing.
”Arbetet beräknas vara färdigt under november”, står det.
Under tiden är det trångt, trångt när alla om mornarna ska ta sig uppför den smala stentrappan till föreläsningar, rättssalar, kliniker och kontor. Och samtidigt som en del behöver ta sig nerför samma trappa.
Man kan tycka att rulltrappor vid högskolor skulle kunna lagas när det inte är en massa studenter i faggorna.
Det blir säkert bra när allt är klart, men till dess är det – ifall man har tider att passa – en god idé att ta ett tidigare tåg.
I budgetpropositionen meddelades att Förvaltningsakademin vid Södertörns högskola kommer att få en del pengar för att utveckla utbildningar i förvaltningspolitik för statstjänstemän.
Vi kommer att få i uppdrag att stimulera utbytet mellan akademin och förvaltningens praktik, dvs. att arbeta vidare med de idéer som är grunden för våra existerande uppdragsutbildningar.
Med uppdraget följer 2 miljoner kronor om året i tre år.
Vi gläds och ser fram emot arbetet, men samtidigt är vi förstås ledsna över att sex av tio svenskar härigenom kommer att få mindre pengar i plånboken.
Fin utsikt idag från ett av Hötorgshusen. Sent på eftermiddagen började också solen lysa över Stadshuset och Klara kyrka.
Jag ledde det sista seminariet i en uppdragsutbildning för Riksrevisionen som har pågått något år. Vi diskuterade kursdeltagarnas uppsatser.
Genomgående intressanta texter, och det blev riktigt bra diskussioner.
Konferenslokalen heter Rocky Mountain.
Vi diskuterade organiseringen av staten, styrningen av verksamheter, jakten på resultat och effektivitet och mycket annat.
Jodå, vi pratade också en del om den nyligen annonserade omorganisationen hos Riksrevisionen.
Kursdeltagarna … kloka och erfarna kvinnor och män i staten. Den kombination av förundran och mognad som finns i en sådan grupp är svårslagen.
Så jag lärde mig en hel del.
Jag har i sommar ägnat en del tid åt att skriva ned min mammas och pappas historia.
Den speglar moderniseringen av Sverige.
Mammas och pappas föräldrar och far- och morföräldrar så långt tillbaka i historien som jag har koll på, arbetade i jordbruket.
Själva började de arbeta i offentlig sektor (försvaret) och i industrin. Av deras barn hamnade den ene i servicesektorn, och den andre halkade in i akademin.
Jag har också hittat fina kort. På bilden är mamma och pappa på semester: tandemcykel genom Östergötland. Pappa har permission. De har säkert förhoppningar om att kriget snart ska vara över, så att de kan gifta sig.
Det är sommar 1944.
En 10-åring frågade mig idag vilken som är min favoritstad.
Jag åstadkom först lite vuxethummande om att det finns många fina städer, men sa sedan att Norrköping ligger bra till.
Det finns flera skäl till det (förutom då att jag växte upp där):
Idrottsparken och känslan inför och under en match är förstås ett (måhända uppenbart för dem som följer den här bloggen).
Spårvagnarna (pittoreska och obekväma) en annat. Ett tredje är landskapet runt Motala Ström, där Janne Ekström och jag gick och matade änder samtidigt som vi diskuterade innehållet i de senaste numren av New Musical Express och Melody Maker.
Industrilandskapet är ett fjärde, med det vackra Strykjärnet.
Ett femte är konstmuséet vid Kristinaplatsen. Många svenska modernister. Där finns Grünewald, Hjertén, Siri Derkert och andra.
Och utanför muséet Arne Jones roterande bassängskulptur: Spiral Åtbörd.
… som har retat många över åren. Den som är intresserad av konstverkets historia och om dess kopplingar till idéerna om rörelsen i konsten kan titta här i Bengt Lagerkvists program.
10-åringen i mig var väl inte så imponerad av skulpturen, men jag börjar faktiskt vänja mig.
”Zamora” stod i mål i IFK från början av 1950-talet fram till 1965, och vaktade landslagsmålet 30 gånger. Fem allsvenska guld blev det med IFK.
Mest minnesvärd är insatsen mot Schweiz i en VM-kvalmatch 1961 (det blev 4-0). ”Zamora” bröt näsbenet, plåstrades om och fortsatte sedan matchen. Samma år fick han Guldbollen.
Själv tyckte han att segern 1959 mot England på Wembley var störst. Det var enbart ett icke-brittiskt lag som tidigare hade slagit England på engelsk mark (det var förstås Ungern).
Smeknamnet fick han redan som liten knodd, när han som bollkalle dök efter bollar i Härnösand. Den han liknades vid var den legendariske spanske målvakten Ricardo Zamora.
”Zamora” var kort för att vara målvakt (178 cm), men enormt reaktionssnabb och kom att utveckla ett nära samarbete med sina försvarare, framförallt då IFK:s och landslagets centerhalv Åke ”Bajdoff” Johansson.
Jag kommer ihåg att jag som barn fascinerades av hans enorma händer. Han kunde så enkelt hålla fotbollen ovanifrån med en hand. Kanske hjälpte flugklistret till.
Zamora hette egentligen Bengt.
—
Lagbilden uppe till höger är från det sista guldåret, 1963. Främre raden: Bill Björklund, Rune Lindh, ”Lill-Masse” Holmqvist, Zamora Nyholm, Hasse Rosander, Björn Nordqvist och Lars-Eric Bergstrand. Bakre raden (spelarna): Bobben Lagerlund, Harry Bild, Ove Kindvall, Bajdoff Johansson och Örjan Martinsson. Längst ut till höger står lagledaren Georg ”Åby” Eriksson.
Wislawa Szymborska
Some people flee some other people.
In some country under a sun
and some clouds.
They abandon something like all they’ve got,
sown fields, some chickens, dogs,
mirrors in which fire now preens.
Their shoulders bear pitchers and bundles.
The emptier they get, the heavier they grow.
What happens quietly: someone’s dropping from exhaustion.
What happens loudly: someone’s bread is ripped away,
someone tries to shake a limp child back to life.
Always another wrong road ahead of them,
always another wrong bridge
across another oddly reddish river.
Around them, some gunshots, now nearer, now farther away,
above them a plane sort of circles.
Some invisibility would come in handy,
some grayish stoniness,
or, better yet, some nonexistence
for a shorter or a longer while.
Something else will happen, only where and what.
Someone will come at them, only when and who,
in how many shapes, with what intentions.
If he has a choice,
maybe he won’t be the enemy
and will let them live some sort of life.
— Översatt av Stanislaw Baranczak and Clare Cavanagh.
Satt på ett fik idag vid Mariatorget där de har fotografier av författare på väggarna (ni som bor i Stockholm vet att det är Rival).
Jag hamnade under Werner Aspenström.
”Om hon från Polen vore här just nu …” skrev Aspenström en gång ” … kunde vi tala om stenarna/och deras släktingar./Otillgängliga skulle hon klaga/öppnar inte när vi knackar på!/Ibland! skulle jag då invända …”
Den Aspenström skriver om är Wislawa Szymborska, den polska poeten som fick Nobels litteraturpris 1996.
Szymborska är en favorit. Så här sa hon i sin Nobelföreläsning:
”Världen – vad vi än kan tänka oss om den, i vår förfäran över dess väldighet och vår egen vanmakt inför den, i vår förbittring över dess likgiltighet för det enskilda lidandet, människornas, djurens och kanske också växternas, ty vem kan vara säker på att växterna inte lider; vad vi än kan tänka oss om rymden runt den, genomstungen av strålarna från stjärnorna, stjärnor kring vilka man har börjat upptäcka planeter, redan döda? fortfarande döda?, det vet vi inte; vad vi än kan tänka oss om denna måttlösa teater, dit vi visserligen har inträdesbiljett, men med en giltighetstid som är så löjligt kort, från ett ofrånkomligt datum till ett annat; vad vi än kan tänka oss om världen – är den häpnadsväckande.”