Blyerts och blad

Mamma och pappa föddes i början av 1920-talet. Deras förfäder och förmödrar hade sedan århundraden tillbaka arbetat med att bruka den östgötska jorden: som statare, torpare och backstugusittare.

Ingemar hade bra betyg i skolan men fick inte läsa vidare. Han började som 16-åring som lärling på en bil- och motorverkstad i Vikingstad, och tog när kriget började värvning som volontär.

Maria började, när hon nyss hade fyllt 15 år, arbeta som piga (ensamjungfru) på godset Lagerlunda. När kvinnorna under krigsåren efterfrågades av industrin tog hon arbete vid Centrala Flygverkstaden i Malmslätt.

Maria och Ingemar träffades i socialdemokratiska ungdomsklubben i Vikingstad, och blev ett par på Flygets Dag i Malmslätt 1939.

Ingemar utbildade sig i det militära till signalist och telegrafist. Under en permission julen 1942, förlovade de sig. När kriget var slut gifte de sig – det var den 7 juli 1945 – i Kärna kyrka.

Efter bröllopet flyttade Maria och Ingemar till Uppsala (det behövdes en signalist på F 16). Maria och Ingemar hade bestämt sig att det var dags att lämna Östergötland. Ingemar hade under kriget tjänstgjort på F 10 i Malmö, så för honom var inte förändringen lika stor som för Maria.

Efter halvannat decennium i Uppsala och ett par år i Emmaboda, flyttade de 1961 till Norrköping, och bosatte sig i ett nybyggt höghus (åtminstone efter östgötska mått mätt) i Skarphagen.

Maria arbetade skift på Celloplast fram till sin pension, en fabrik som tillverkade tape och plastpåsar. Ingemar var anställd av F 13, och ansvarade för en hemlig radarstation i Kuddby (av lätt insedda skäl var radarstationer dock svåra att hålla alltför hemliga).

När Ingemar dog i maj 2012 hade de bott tillsammans i mer än 50 år i Skarphagen, varit gifta i nästan 67 år och varit ett par i 73. Och som pappa sa till mig strax före sin död: ” … vi har haft ett fint liv tillsammans”.

Om mammas minne hade varit intakt skulle hon ha kunnat glädjas åt den livslånga kärleken, och åt förändringarna i samhället. Den utbyggda välfärden med barnbidrag, pension, sjukvård och äldrevård. Att hennes barn fick möjlighet att läsa vidare.

Välståndet som gjorde det möjligt att unna sig saker, åka på semester och köpa bil. Bilen – friheten – som gjorde det möjligt att hälsa på släkt, åka ut i den älskade skogen för att plocka bär och svamp eller bara för att dricka en kopp kaffe och äta en medhavd smörgås.

Alltid socialdemokrater med en grundläggande känsla av att det fanns ett parti och politiker som det gick att lita på: Erlander, Sträng, Palme och Carlsson. Kooperatörer – handlade på Konsum och bodde hos Riksbyggen.

De levde ett gott pensionärsliv. Åkte buss till Gardasjön, Mainau och Paris. Pappa ledde studiecirklar i grannskapet. Mamma skötte hemmet och såg alltid till att det fanns ett rikligt antal sorters nybakat bröd när barn och barnbarn hälsade på.

Det har gått lång tid sedan mamma tjänade hos baron Lagerfeldt på Lagerlunda och pappa lämnade skolan för arbete hos Rydell & Frithiofssons Bil- och Motorverkstad i Vikingstad.

Nu finns de inte längre, men vilka liv de har levt.

På väg tillbaka till Stockholm igen, genom Kolmården. Det kom lite mera snö i natt.

Till Kolmården brukade mamma och pappa åka för att plocka bär och svamp. Och för att njuta av utsikten över Bråviken från marmorbruket. Eller för att sola och bada nere vid Bodaviken.

Pappa tyckte om att köra bil. Vägen på norra sidan av Bråviken var en favorit, med de små husen på ena sidan av vägen och bryggorna med båtarna på den andra.

På södra sidan av Bråviken finns idag Holmens stora pappersbruk, som flyttade ut från centrala Norrköping i slutet av 1970-talet. Jag minns ett studiebesök inne i fabriken i stan. Magnifika pappersmaskiner. Nu är allt ombyggt till en modern konsertlokal.

Allt förändras. Mamma och pappa var tillsammans i 73 år. En tid innan pappa dog berättade han för mig vilket fint liv som de hade haft tillsammans.

I natt var jag med när mamma somnade in. Hjärtat orkade inte längre. Nu är båda borta, och tillsammans igen.

Byter tåg i Flen, Sörmlands hjärta enligt kommunens slogan. Blötsnö på perrongen och lite småkallt. Jag är på väg till Norrköping.

Taxi väntar där. Jag beställer den alltid i förväg numera från Taxi i Östergötland, eftersom de taxibilar som står och väntar vid stationen tar hutlöst betalt.

Jag frågade en gång en chaufför i en sådan vid stationen väntande bil varför resan (jag åker alltid samma sträcka) kostade nästan 100 kronor mer än vanligt. ” … det kostar mer eftersom vi är ett privat företag”, svarade han.

Eftersom alla som vill åka seriöst beställer taxi i förväg, finns det inga seriösa bilar längre vid stationen.

Jag ska hälsa på min mamma. Normalt brukar jag ha med mig blommor, fikabröd och lite bär (hon har alltid älskat bär). Men inte den här gången.

De ringde från äldreboendet. Mamma har varit dålig en tid, och nu har det  blivit ännu sämre. Hon har inte ätit alls de senaste dagarna.

Väl framme byter jag några ord med personalen. Får kaffe. Mamma sover och märker inte att jag har kommit. Hon har blivit så tunn. Jag stryker henne över kinden. Hon andas i alla fall lugnt nu. Skönt.

Efter pappas död har sorgen alltid funnits där. Och demensen har gjort hennes tillvaro till ett virrvarr. Redan för två år sedan – ett drygt halvår efter pappas död – sa hon: ”… är jag 91 år? då har jag väl rätt att dö”.

Och nu är livet på väg att ebba ut.