Blyerts och blad

Har varit iväg på en resa till Malaga och Granada med Linnea. Vi har gjort några pappa & dotter-resor tidigare, men nu var det ett tag sedan sist.

Underbart fina dagar i Andalusien. Vi bodde i stadskärnan i Malaga så det var nära till mycket, bland annat en massa tapas- och pintxosbarer.

Och med beachen Playa Malaguena inom gångavstånd.

Picassomuséet (konstnären föddes i Malaga och det är 50 år sedan han dog) har både fin konst och ett mysigt café.

Höjdpunkten på resan var en tur till Granada och Alhambra (bilden till höger) … det senare ett stort palatsområde, fäste för Nasriddynastin under 1200- och 1300-talen.

Från början av 700-talet var det muslimskt styre i Andalusien. Det var först 1492 som Granada – som den sista muslimska staden – besegrades. Religionskriget (den så kallade reconquistan) hade då pågått i några hundra år.

Det var i den här vevan som Spanien blev Spanien.

Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien hade 1469 gift sig med varandra (resonemangsäktenskap med påvlig välsignelse). De såg sedan till att den katolska kyrkan segrade i kriget mot morerna.

Under perioden när Andalusien var muslimskt fanns åtminstone en viss religiös tolerans. Efter att de katolska regenterna tog över, förvisades dock såväl judar som muslimer.

Linnea och jag gick runt i Malaga och läste wikipediaartiklar om: Al-Andalus, Isabella och Ferdinand (det borde göras en ”game of thrones-serie” om dessa båda), reconquistan, Garcia Lorca, spanska inbördeskriget etc.

Sista kvällen i Malaga lyckades vi också få biljetter till flamencoklubben Kelipé, och det blev en vidunderlig upplevelse. Passion och känsla. Vi var båda alldeles tagna av uppvisningen.

Kolla gärna på videon här för att få en bild av Kelipé.

Underbart fina dagar tillsammans med Linnea (som går lika fort som jag och som numera läser kartor lite bättre än jag). Vi lyckades nog också till slut hitta presenter till alla som inte var med oss den här gången i Malaga.

Obs … en fortsättning på tidigare inlägg

Diskussionerna om Agenda 2030 fortsätter, och  nyckelfrågan är hur intresserad den nuvarande regeringen är: finns det någon vilja?

I Tidöavtalet är Agendan inte nämnd, inte heller i Regeringsförklaringen.

I tisdags föreläste jag för den enhet som samordnar frågor om Agenda 2030 i Regeringskansliet. Enheten ligger numera i Klimat- och Näringslivsdepartementet, och de ordnar möten för en interdepartmental arbetsgrupp (IDA-gruppen).

Det var kanske ett 50-tal som kom och lyssnade i Stora Tigern (som lokalen heter), och flera av dem hade nog läst den rapport som jag skrev till Agenda 2030-delegationen.

Jag upprepade en del av den argumentation som finns i rapporten.

Det finns en slags minimivariant för vad regeringen behöver göra. Det måste finnas någon ansvarig enhet, det måste finnas projekt som kan presenteras som kopplade till Agenda 2030, statistik måste tas fram, man måste kunna leverera rapporter till riksdagen och andra.

Men utöver det?

Ska regeringen aktivt försöka använda Agenda 2030 som en möjlighet att utforska och utveckla policies inom något eller några områden, dvs. ska man organisera för att utveckla något nytt, eller ska man presentera det som ändå görs och säga att det är det som är Agenda 2030.

Det senare är en mer laid-back inställning och den är förstås möjlig (förmodligen den mest sannolika). Sverige kommer ju ändå att framstå som i framkant, helt enkelt eftersom vi i många avseenden är ett rikt och väl utvecklat samhälle.

Om man inte vill göra så mycket, är tricket att lita till att det ändå händer en massa som kan presenteras som Agenda 2030. Det är då inte policyn (Agendan) som styr praktiken, utan vissa praktiker som kan användas för att ge policyn kött på benen.

Däremot … ifall regeringen vill använda Agenda 2030 för att utveckla den egna politiken inom något eller några områden (exempelvis social hållbarhet), då måste den göra något mera.

Då krävs en kraftfull organisering, och en organisering som överskriver både gränser mellan departement och gränser mellan departement och myndigheter (det är ju i myndigheterna som kunskaperna huvudsakligen finns). Och då bör samordningsenheten vara placerad i Statsrådsberedningen.

Någon sådan organisering ser vi dock inte till. Gissningsvis är intresset för Agenda 2030 hos den nya regeringen svagt.

En indikator på detta kan man se i budgetpropositionen. Där står det först en smula hoppfullt att ” Agenda 2030 utgör färdplanen framåt för att hantera rådande kriser”.

Lite senare står det dock att ”Regeringens politiska prioriteringar genom de gemensamma samarbetsprojekten utgör inriktningen för Sveriges arbete med Agenda 2030”.

Samarbetsprojekten är de sex (eller kanske sju) projekt som regeringen och Sverigedemokraterna ställde sig bakom i Tidöavtalet.

Förespråkare för mer kraftfulla insatser för att förverkliga Agenda 2030 har nog anledning att vara oroliga över den formuleringen. Det låter onekligen som att det helt enkelt är de samarbetsprojekt som finns i Tidöavtalet som numera utgör Agenda 2030.

Framtiden får väl utvisa ifall dessa farhågor kommer att besannas.

Om man går på Scheelegatan på Kungsholmen i Stockholm går det inte att missa Rådhuset. Mittemot Rådhuset finns något som alltid på mig har framstått som lite udda i storstaden

Det är ett större mäktigt stenhus med en tillhörande liten barockpark: Piperska muren. Idag var jag där på en konferens.

Huset byggdes på 1600-talet och ägdes då av en greve Piper. Den var tydligen en av Stockholms vackraste malmgårdar. Ett slags herrgård nära storstaden för de besuttna.

På 1700-talet övertog en snusfabrikör egendomen (greve Piper överlevde inte Karl XII:s krig i österled), men lät den förfalla. Den tjusiga muren – som då fanns runt egendomen – revs och stenarna såldes.

I början av 1800-talet övertogs egendomen av Amaranter Orden, och senare av Arla Coldinu Orden (vilket är en slags sjöfararorden) som fortfarande äger huset.

Exakt vad Arla Coldinu Orden sysslar med (förutom att hyra ut fest- och konferenslokaler) är lite oklart.

Som alla liknande ordnar har de ritualer, som de håller hemliga. Jag gissar att medelåldern är hög. Högste chef (det heter Acbaron Recor) är en Friherre Jöns Bonde.

Konferenslokalerna var okej; men kanske hängde det lite för många gamla porträtt av militärer i uniform på väggarna.

Konferens idag om forskningsetik, juridik och professionellt omdöme, anordnad av Vetenskapsrådet.

Under senare tid ha etikprövningssystemet inom forskningen varit föremål för en omfattande kritik från forskarna, och en ambition med konferensen var att få till stånd en dialog om systemets ändamålsenlighet.

Konferensen är delvis en följd av diskussioner som har förts i Ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap (där jag är ledamot). Ämnesrådet har givit ut en skrift om utmaningar och rekommendationer för humsam-forskningen, där etikfrågorna lyfts fram (här är en länk till ämnesrådets rapport).

Det blev en intressant dag. Jag ska inte redovisa allt som sades, men kritiken under förmiddagen mot det etablerade systemet var massiv och pregnant.

Lena Wahlberg, docent i juridik, Lunds universitet, menade att lagen idag tvingar fram en prövning också av sådan forskning som inte innebär någon etisk risk (samtidigt som den missar annat som skulle behöva en etisk granskning). Etikprövningsmyndigheten (EPM) använder heller inte den möjlighet som finns i förordningen att göra undantag från granskning (något som väsentligt skulle kunna reducera de problem som finns med att harmlösa projekt granskas).

Sara Eldén, docent i sociologi Lunds universitet, pekade på att dagens juridifierade system riskerar att leda till sämre forskningsetik. Professionens etiska kompetens försvagas i dagens system när den egentligen borde stärkas. Den forskningsetiska stödstrukturen bör inte, menade hon, utgå ifrån lagregler (granskning och kontroll), utan mera grundas i det professionella omdömet.

David Wästerfors, professor i sociologi Lunds universitet, argumenterade för att den reglering som finns bygger på okunskap om kvalitativa studier. I sådana ska man – om man vill vara en god forskare – vara följsam, flexibel, inkännande och beredd att kontinuerligt förändra och tänka om. Systemet är dock uppbyggt så att sådana dygder inte alls är möjliga att följa.

Forskarna var överens om betydelsen av en forskningsetisk reflektion, men menade att en sådan bör vara en integrerad del av forskningsprocessen.

Under eftermiddagen diskuterades vad som skulle kunna göras bättre. Jonas Björkman, samordnare för forskningsetik på Stockholms universitet, försökte skissa på en väg framåt. Grundstenarna var ett förbättrat regelverk, en mer flexibel tillämpning och bättre motiverade beslut. Forskarna måste uppfatta systemet som legitimt och då måste det gå att förstå regelverket.

De båda cheferna för de etikprövande myndigheterna tyckte dock att det existerande systemet var relativt väl fungerande. Allt var kanske inte perfekt (de kunde måhända tänka sig att anstränga sig lite mer för att motivera sina beslut), men det fanns enligt dessa båda inga större problem.

Att Etikprövningsnämnden inte hade använt sig av sin möjlighet att ge undantag (för att kunna sila bort alla harmlösa projekt), berodde sades det på att den inväntade en översyn från Regeringskansliet. Där pågick enligt nämndens direktör ”… någon slags beredning”, men om det verkligen pågick någon sådan process framstod som lite oklart.

Många frågor var uppe för diskussion. Om de fördes framåt får väl framtiden utvisa. Myndigheternas inställning var i huvudsak att det som behövs är mer information och att lärosätena lär sig vad som gäller, dvs. att det är implementeringen som fallerar. Forskarna, å sin sida, menade att regelverket och dess apologeter inte förstod (framförallt) den kvalitativa forskningens villkor, och att det inte enbart var implementeringen som var problemet.

Något som inte alls diskuterades var kostnaden för etikprövningen. Myndigheternas verksamhet kostar och när lärosätena förstärker sin byråkrati kring etikfrågor kommer det att plussa på OH-kostnaderna. Den huvudsakliga kostnaden i systemet ligger dock inte där utan hos dem som ska ansöka om tillstånd.

Idag har EPM 7000 ansökningar … och om alla som enligt nuvarande regelverk skulle behöva söka skulle göra det skulle ansökningarna kanske öka med, säg, 5000 per år. Säg att varje ansökan tar två veckor att skriva. 10000 veckor går då åt till att skriva ansökningar. 10000 veckor är ungefär detsamma som 220 forskningsår, vilket motsvarar drygt 70 treåriga forskningsprojekt.

Ifall vi har att göra med forskningsprojekt med hög etisk risk kan kostnaden kanske vara värd att ta. Om inte skulle nog pengarna göra mer nytta i forskningen.