Blyerts och blad

Johannes Vermeer är en av de stora nederländska 1600-talskonstnärerna.

Det finns inte så många tavlor av honom (färre än 40), och nästan alla är samlade vid en utställning på Rijksmuseum i Amsterdam i vår.

Vi skaffade biljetter tidigt och drog i väg på en utvidgad weekendresa till Amsterdam.

Väldigt fin utställning. Det var särskilt mycket trängsel framför Mjölkerskan och Flickan med pärlörhänge, men om man väntade ett tag kunde man komma nära inpå.

Det finns ett lugn och en harmoni över många av Vermeers tavlor, och så är det ju det där med ljuset.

Några fina målningar från hemstaden Delft (exempelvis den till vänster) hade jag aldrig sett tidigare.

Tydligen går det inte längre att få tag på några biljetter till utställningen, så jag är glad att vi var tidigt ute.

Det finns förstås också mycket annat att göra i Amsterdam … lite mer av det i kommande inlägg.

Jag lyssnar ibland på podden med Sigge och Alex.

Ibland glömmer jag bort den … och så påminner Jon (äldste sonen) om att det finns ett avsnitt som jag nog borde lyssna på.

Senast hände det i början av året. Sigge listade de femtio bästa sångrösterna någonsin. Han hade blivit inspirerad av tidskriften Rolling Stone som hade listat de 200 bästa.

Högst på Rolling Stone-listan finns Aretha Franklin. Hon har beskrivit sin egen uppgift som sångare som att sträcka ut en hand “… me with my hand outstretched, hoping someone will take it.”

De bästa rösterna behöver förstås inte vara de mest perfekta och tonsäkra, utan de röster som har förmågan att tränga in och beröra.

Som Aretha Franklin, Nina Simone eller Johnny Cash (för att ta några exempel).

Listandet är en galen grej förstås, och man bör väl inte ta den på alltför stort allvar. Men många gick i taket för att vissa var med och andra inte på Rolling Stone-listan.

Men det som gjorde det så fint med Sigge Eklund i podden var att han gjorde listan till en slags resa i sitt eget inre … ett sätt att visa vem han är och var han kommer ifrån.

Jag blev fångad av hans berättelse, och av musiken. Och började fundera på hur min egen lista skulle se ut (Jon hade förstås listat ut att just detta skulle ske).

Listan är inte klar (kommer kanske aldrig att bli det), men högt upp där bland de tio bästa finns Van Morrison.

Jag lyssnar ganska mycket på Van Morrison, och hans tidiga skivor. Och erinrade mig något som Lasse, en kompis, sa till mig en gång.

Vi var några som jobbade tillsammans om somrar och jular på Domus i Norrköping … jag hade efterhand avancerat och fick ansvaret att ha hand om skivavdelningen.

När Lasse inte feriejobbade i Norköping, läste han juridik i huvudstaden. När jag var 18 och skulle flytta från Norrköping för att börja plugga, sa han en gång att: ”Van Morrison är stor i Stockholm”.

Jag minns fortfarande det där … inte det enda skälet till att jag flyttade till Stockholm, men kanske hade det betydelse. Van Morrison är stor i Stockholm.

Sigge Eklund har Morrison på plats 41, mellan Jaques Brel och Elvis Presley. Lite snålt, tycker jag.

På Walmstedska gården i Uppsala pågår en utställning med Stina Wollter: Förhållandevis.

Ibland på muséer brukar jag (och många andra med mig) ta bilder av konstverken, men här finns en uppmaning att inte göra det alltför bra.

Så här står det:

”Om du fotograferar min konst vill jag att du gör det så ‘dåligt’ (lite från sidan, med en person lite för osv.) att det inte kan spridas, reproduceras eller tryckas. Tack.”

Lätt att förstå. Inte så viktigt när det gäller verk av Zorn, Picasso och Velasquez, men för sådana som försöker leva på sin konst idag.

Jag hörsammade i alla fall uppmaningen och tog lite dåliga bilder.

Vi såg Julius Caesar på Uppsala Stadsteater igår. Teatern verkar ha anpassat sig efter det moderna medialandskapet.

Precis som senast på Dramaten (Linje Lusta) får man följa karaktärernas minsta ansiktsrörelser på stora skärmar ovanför scenen. En kamera följer karaktärerna.

Här fanns det ännu flera skärmar, och allsköns scentekniker och sufflörer promenerade runt på scenen fullt synliga för publiken.

Det funkade bra … hög intensitet och närvaro. Välspelat. DN:s recensent tyckte att skärmarna tog över, men jag tyckte nog inte det.

Det rinner mycket blod och de flesta karaktärer är döda när pjäsen är slut, men så är det ju också en tragedi av Shakespeare.

Allt det moderna till trots, Shakespeares text är ändå kärnan i föreställningen.