Blyerts och blad

Det var ett sedan jag var på Fotografiska men i helgen blev det av.

Flera utställningar samtidigt, men vi koncentrerade oss på den som visade en massa bilder tagna av den brittiske fotografen Terry O’Neill.

O’Neill har plåtat kändisar sedan början av 1960-talet. Han ville bli musiker och kom in i fotograferandet av en tillfällighet.

De första att föreviga för honom var The Beatles och därefter The Rolling Stones. Det var 1963, och en bra början. Båda grupperna var kända, men hade ännu inte gudomlig status.

Utställningen är full av ikoniska bilder av alla möjliga kända musiker, skådespelare (O’Neill hängde mycket med skådisar i Hollywood), modeller, idrottare och andra.

Utställningen heter Stars.

Jag har många minnen förknippade med bilderna … särskilt bilderna från 1960- och 1970-talet. De blev små påminnelser om den tiden. Som någon sa, ett slags tidsmarkörer.

Det är lite speciellt med fotografi som konstform. Alla håller ju på numera (eftersom det har blivit ganska lätt att ta bra kort), och vad är det som gör O’Neills bilder värda att ställa ut.

Jag vet inte riktigt. Det är bra bilder … en del fantastiska. Och det är bilder av kända och ofta snygga människor (en del blev kända eftersom de var snygga).

Men det är å andra sidan oftast dessa bilder som man alltid har sett. De publicerades ju i tidskrifter som Vogue, Rolling Stone, Time Magazine och Vanity Fair (som O’Neill jobbade för).

Uppe till höger är en bild av de för mig mindre kända Terence Stamp och Jean Shrimpton. O’Neill hade 1963 av en tidning fått uppgiften att ”ta bilder av ansikten som definierade 1960-talet. Stamp och Shrimpton var nya, unga och fräscha – de personifierade hela decenniet”.

Vilka det är på de andra bilderna, ser ni förstås …

Nu har jag fått den fjärde vaccindosen från Moderna. Eller … det visade sig att det jag fick var en halv dos. Påfyllning.

Känns ändå bra att kunna skaffa sig ett så fullgott skydd som möjligt, ifall man skulle bli smittad igen.

Jag blev den här gången stungen på Akademiska sjukhuset.

Tredje besöket för mig där. Det förra var när jag scannade halspulsådern (det var för ett forskningsprojekt).

Det första när jag föddes.

När jag kom ut från huset där jag fick min påfyllnadsdos, fick jag syn på en fontän med två skulpterade figurer. Det såg ut som Carl Milles, och det visade det sig också vara.

Det är en kopia av en fontän som står på kyrkogården i Church Falls, utanför Washington i USA. Där heter den Uppståndelsefontänen. Originalet har en massa figurer som återförenas efter döden.

Här utanför avdelning 78/79 på Akademiska sjukhuset är det enbart två: Mannen och den uppvaknade makan. Ett gift par återförenas på andra sidan.

Det känns väl som att skulpturen kanske passar bättre på en kyrkogård än på ett sjukhus. Som synes saknades det också vatten i fontänen.

Nationalmuseum har en utställning om det glada 20-talet, alltså det förra.

Konst av olika slag, möbler, kläder, design, fotografier och mycket annat från decenniet har samlats och visas upp.

Ernst Rolf och Greta Garbo trängs om utrymmet med Nefertiti, Vera Nilsson och Gösta Adrian-Nilsson (GAN)

Swedish grace är ett begrepp som försöker fånga decenniets kulturella uttryck. Begreppet myntades typiskt nog när den epok som det tänktes täcka var förbi.

Det var en brittisk arkitekturkritiker – Philip Morton Shand – som vid ett besök på Stockholmsutställningen 1930, noterade att svenskarna inte längre omhuldade den graciösa elegans som hade kännetecknat 1920-talet.

Vid Parisutställningen 1925 hade den svenska nyklassicismen gjort succé: gjutjärn från Näfvequarn, graverat glas från Orrefors, Malmstens snygga möbler och prylar från Svenskt tenn.

Det vackraste uttrycket för den svenska nyklassicismen är förstås Stockholms Stadsbibliotek, ritat av Gunnar Asplund.

1920-talet utgjorde en kamp där traditionalisterna ville bevara och bygga vidare på klassiska ideal.

Modernisterna, å andra sidan, ville bryta med det gamla och acceptera den nya tidens mer rationalistiska idéer.

Traditionalisterna värnade nationella traditioner medan modernisterna var mer internationella.

Så kan man förstås hålla på, men jag gillade också att utställningen inte ritade upp gränserna i tiden alltför strikt. När 1930-talet inföll hade för resten också Asplund anslutit sig till modernismen.

Mycket sevärt är det. Jag gillade särskilt Wilhelm Lorenzons fantastiska oljemålning Saxofon och danspar.

På vägen mot Centralen stannade vi som brukligt är för en fika på Bagdad Café, Medelhavsmuséet. Där finns också Neferititi.