Blyerts och blad

Man kan fundera en del på den väg som liberalerna har slagit in på.

Liberala partier har traditionellt varit motståndare till konservatism, och till partier som bärs av konservativa idéer.

Liberalismen växte ju fram som en protest mot överheten, vare sig det gällde kungamakten, kyrkan, ståndsprivilegierna eller företag som ville skydda sig mot utländsk konkurrens.

Länge var liberalismen de konservativas fiende nummer ett, egentligen ända fram till att det växte fram arbetarpartier som förfäktade socialistiska idéer.

Liberaler och socialdemokrater hamnade från 1920-talet på kollisionskurs, då man var oense om det var socialistiska eller kapitalistiska idéer som skulle styra samhällsbygget.

Oaktat detta, under lång tid var det närmast otänkbart att liberaler skulle samarbeta med högerpartier.

Som Ola Larsmo har visat i Tio lektioner i svensk historia finns det ett starkt frihetligt stråk i svensk politik bestående av ” … vänstersossar, socialliberaler, forlkrörelsefolk”. Det är enligt Larsmo ”i krysset mellan dessa rörelser man hittar det demokratiska drivet under krigsåren”.

Det gällde också senare. Nästan allt som fick genomslag under ”det radikala 60-talet” var ju klassiska liberala idéer: rätten till abort, jämställdhet, sexuell frigörelse och allmän befrielse från kvalmiga traditioner.

Högern var alltid emot detta, och det var först på 1970-talet som det liberala partiet och högerpartiet (omdöpt 1969 till moderata samlingspartiet) började samarbeta. Samarbetet möjliggjordes då i hög grad av att moderaterna accepterade grunddragen i välfärdssamhället.

Historikern Håkan Blomqvist ställer i en text i Dagens Etc. – mot den här bakgrunden – frågan vad som framöver kommer att hända med liberalerna nu när moderaterna har tagit ett kliv åt höger (här en länk till den texten, som dock är bakom brandvägg).

Man får väl se vad det är för politik som det nya högerblocket kommer att ha utrymme att föra.

Det som statsminister  Kristersson betonade i sin regeringsförklaring lät i hög grad som en upprättelse för ett äldre statsideal där det framförallt är lag och ordning, försvar, gränsbevakning och utlänningskontroll som ses som viktigt.

Till det ska man väl lägga återupprättandet av en statlig industripolitk, med enorma satsningar på kärnkraft (det finns tydliga likheter med (s)-faiblessen i början av 1970-talet för ett stålverk 80 i Luleå, om nu någon minns det).

”Flera av det svenska folkhemmets ”bärande bjälkar” – den inre säkerheten, den yttre säkerheten, energiförsörjningen och den sociala sammanhållningen – måste nu repareras och stärkas”, sade Kristersson i sin regeringsförklaring.

Men … nu när högern är höger (igen), skulle inte liberalerna kunna bli liberala igen? Skulle det inte kunna finnas utrymme för lite frisinne?

På besök – eller snarare jobb –  i Regeringskansliet idag. Strax efter lunch.

Jag hade ett seminarium om förvaltningspolitik och styrning för Socialdepartementets enhet för folkhälsa och hälso- och sjukvård. 

Det blev en bra diskussion och det var påtagligt lätt att anknyta till dagsaktuella exempel.

Ulf Kristersson hade ju på förmiddagen läst upp sin regeringsförklaring, och avslöjat ministerlistan.

Jag noterade en stark betoning i regeringsförklaringen av det som kallas ”statens kärnuppgifter”.

”Flera av det svenska folkhemmets ”bärande bjälkar” – den inre säkerheten, den yttre säkerheten, energiförsörjningen och den sociala sammanhållningen – måste nu repareras och stärkas”, sade Kristersson.

Sverige ses helt enkelt som trasigt. Regeringen tycks se en förstärkt nattväktarstat som ett ideal.

Annars överraskande ingenting i regeringsförklaringen, vilket antyder att nästan allt som är centralt för regeringen täcks av det så kallade Tidöavtalet (där Sverigedemokraterna är en jämbördig part).

Hur regeringen organiserar sitt arbete är en viktig indikator på vad som framöver kommer att genomsyra politiken (det här var delvis poängen i mitt föredrag för tjänstemännen).

Nedläggningen av miljödepartementet sticker ändå ut. Inrättades 1987 men kommer nu att försvinna. De enheter som arbetar med dessa frågor placeras under energi- och näringsministern.

Regeringen ser uppenbarligen klimat- och miljöpolitiken som underordnad näringspolitiken. Och är klimatpolitik synonymt med kärnkraft, går det att förstå logiken.

Den nya klimat- och miljöministern, Romina Pourmokhtari, är nog en duktig person men kommer att få svårt att hävda sig mot näringslivets intressen (i skepnad av närings- och kärnkraftsminister Ebba Busch).

Kanske var det klokt av liberalernas Pehrson att göra Pourmokhtari till minister. Hon hade ju annars varit en av dem som skulle kunna ha blivit en jobbig liberal i riksdagen (nu får hon lämna sin riksdagsplats till någon annan).

Lotta Edholm blir skolminister, och kommer omedelbart att behöva avyttra sina aktier i skolföretagen (och lämna styrelsen för en skolkoncern). Säkert är skolkoncernerna nöjda med en nära allierad som skolminister.

Ansvar för förvaltningspolitiken får (tredje gången gillt) en kristdemokrat: Erik Slottner. Möjligen finns här en koppling till partiets ambition att förstatliga sjukvården, men jag misstänker att inte så mycket kommer att hända

Kulturminister blir Parisa Liljestrand, ett namn som inte alls har figurerat på kultursidorna. Hon kommer, som med alla kulturministrar, att skärskådas mer än alla andra. Hon gillar tydligen idén med en kulturkanon.

Vi får en civilförsvarsminister, något som jag gissar att vi också hade fått med en fortsatt (s)-regering. Här pågår det en stor organisationsreform som behöver omsorg från politiken.

Ingen av ministrarna har fyllt 60, och flera har begränsad erfarenhet av sina politikområden.

Kanske hade man förväntat sig något eller några lite mer uppseendeväckande namn: Bildt som utrikesminister, Horace som kulturminister eller van der Poel som idrottsminister.

När jag lämnade Socialdepartementet skulle tjänstemännen där snart få träffa sina nya ministrar, dvs. de fyra som de ska bistå under den kommande mandatperioden.

En kul extragrej med att ha aktiviteter i Regeringskansliet är att man kan käka lunch och/eller fika på Bagdad Café i Medelhavsmuséet: heja på Nefertiti och äta en god chèvresallad.