Man kan fundera en del på den väg som liberalerna har slagit in på.

Liberala partier har traditionellt varit motståndare till konservatism, och till partier som bärs av konservativa idéer.

Liberalismen växte ju fram som en protest mot överheten, vare sig det gällde kungamakten, kyrkan, ståndsprivilegierna eller företag som ville skydda sig mot utländsk konkurrens.

Länge var liberalismen de konservativas fiende nummer ett, egentligen ända fram till att det växte fram arbetarpartier som förfäktade socialistiska idéer.

Liberaler och socialdemokrater hamnade från 1920-talet på kollisionskurs, då man var oense om det var socialistiska eller kapitalistiska idéer som skulle styra samhällsbygget.

Oaktat detta, under lång tid var det närmast otänkbart att liberaler skulle samarbeta med högerpartier.

Som Ola Larsmo har visat i Tio lektioner i svensk historia finns det ett starkt frihetligt stråk i svensk politik bestående av ” … vänstersossar, socialliberaler, forlkrörelsefolk”. Det är enligt Larsmo ”i krysset mellan dessa rörelser man hittar det demokratiska drivet under krigsåren”.

Det gällde också senare. Nästan allt som fick genomslag under ”det radikala 60-talet” var ju klassiska liberala idéer: rätten till abort, jämställdhet, sexuell frigörelse och allmän befrielse från kvalmiga traditioner.

Högern var alltid emot detta, och det var först på 1970-talet som det liberala partiet och högerpartiet (omdöpt 1969 till moderata samlingspartiet) började samarbeta. Samarbetet möjliggjordes då i hög grad av att moderaterna accepterade grunddragen i välfärdssamhället.

Historikern Håkan Blomqvist ställer i en text i Dagens Etc. – mot den här bakgrunden – frågan vad som framöver kommer att hända med liberalerna nu när moderaterna har tagit ett kliv åt höger (här en länk till den texten, som dock är bakom brandvägg).

Man får väl se vad det är för politik som det nya högerblocket kommer att ha utrymme att föra.

Det som statsminister  Kristersson betonade i sin regeringsförklaring lät i hög grad som en upprättelse för ett äldre statsideal där det framförallt är lag och ordning, försvar, gränsbevakning och utlänningskontroll som ses som viktigt.

Till det ska man väl lägga återupprättandet av en statlig industripolitk, med enorma satsningar på kärnkraft (det finns tydliga likheter med (s)-faiblessen i början av 1970-talet för ett stålverk 80 i Luleå, om nu någon minns det).

”Flera av det svenska folkhemmets ”bärande bjälkar” – den inre säkerheten, den yttre säkerheten, energiförsörjningen och den sociala sammanhållningen – måste nu repareras och stärkas”, sade Kristersson i sin regeringsförklaring.

Men … nu när högern är höger (igen), skulle inte liberalerna kunna bli liberala igen? Skulle det inte kunna finnas utrymme för lite frisinne?